Hundkräk

Det blev lite ofrivillig action här igår. Ilse tog till rymmen i skogen när hon fick upp ett rådjursspår under en promenad med pappa & lillasyster. Vips så var hon borta. Och det med besked. Efter en timme blev det mörkt och mamma & pappa letade och letade. Letade lite mer. Och lite mer. Vi anmälde henne försvunnen hos polisen ifall någon skulle hitta henne och så letades det lite mer. Till slut var fem personer ute, i en alldeles kolsvart skog. Jag satt inne och hade ångest, men så, efter fem timmar, så lyckades Ilses kära matte, tillika min syster, hitta henne. Lite kall och skavd av skaren, men oskadd. Dumma hundkräk. 

En lördag

Jag har spenderat mellandagarna med att skriva uppsats, med planen att få färdigt den för korr i helgen. För på måndag, på självaste nyårsafton, anländer min kära Patrik från en jul i Luleå och jag tänkte spendera kommande vecka med att pilla honom i håret och kanske ge honom en och annan puss. På fredag styr jag och mamma kosan söderut, med julklappar i bagaget och en Svante i bur. På lördag ska vi pussa på Kerstin innan mamma åker hem igen och på måndag, den 7:e, så är det en viss liten kille som ska förlora sin fortplantningsförmåga. Ångest. Men en sak i taget. Huset är tomt på folk och jag ska använda tystnaden till att få färdigt den här förbannade uppsatsen. 

Mer Kerstinkärlek!

6 månader!

Idag fyller älskade lilla Svante sex månader! Kattpojken med ett hjärta av guld, som växer så det knakar. Om fem veckor blir han storebror och känner jag honom rätt, så kommer han vara en mycket snäll sådan. Kanske lite bitsk i början, men förmodligen mest glad över att ha fått en lekkompis. Själv känner jag mig lite splittrad. Jag VET att det kommer bli alldeles toppen med en ny liten fröken, samtidigt som jag fortfarande sörjer att Iris inte finns längre. Det är så svårt att tänka sig att jag snart ska ta en ny liten katt till mig, när jag helst av allt skulle vilja ha min envisa skönhet kvar. Men... det kommer bli bra, det här, och om en vecka ska jag få pussa på Kerstin för första gången! 

En torsdag & en fredag

Jag kom tillbaka till Filsbäck i torsdags på eftermiddagen och roade mig sedan med att krama på Svante, packa upp och krama lite mer på Svante. 

Igår hängde jag med de här två större delen av dagen! Ture var på solskenshumör och Sixten, han hade lite ont i munnen, för nu har han minsann fått sin första tand! :) Men, lika söta båda två och de har blivit SÅ stora! Tänk att de inte för så länge sedan var såhär små... 

Kerstin

Imorgon fyller lilltjejen 6 veckor!

Andra Augusti-julklappar

Tanken var att jag & min kära skulle byta julklappar på onsdag kväll. Men, så blev vi så otåliga när vi lagt upp den lilla högen med julklappar att vi slog till redan igår innan vi dunade in för natten. & vi kan väl säga som så att vi de senaste 10,5 månaderna blivit ganska... samstämmiga. Ett par Mon Amie-örhängen från Patrik till Matilda och ett par Bellis-manschettknappar från Matilda till Patrik. Från Andra Augusti. Väldigt mycket fniss på den! Patrik fick faktiskt sin första julklapp från mig redan när han var nere första advent, ett Jan Stenmark-tryck och jag fick äran att öppna ytterligare ett paket utöver örhängena igår. En liten låda fylld med Gaby & the Guns-skivor och så en tygpåse. Gaby & the Guns råkar nämligen vara "vårt" band så den här tjejen blev mycket nöjd!

Karlstad!

Jag har förflyttat mig från Filsbäck till Karlstad och min rumpa är placerad i Patriks soffa. Här (ja, i Karlstad då, förhoppningsvis inte i soffan) stannar jag tills på torsdag, för på fredag tar han nattåget till Luleå. Vi spenderar vår första jul åtskilda, men på nyårsafton ses vi igen! Svante är kvar hos mamma och pappa och den här människan lider av grav Svantesaknad och ångest. Det lilla livet, hur går det för honom utan mig? Kommer han överleva? Mycket oklart skulle jag vilja påstå, när tre tokstollar i form av mamma, pappa och lillasyster tar hand om honom. 

I Filsbäck!

Igår eftermiddag anlände jag och Svante till barndomskvarteren, de många minusgraderna och snödrivorna. Han var en exemplarisk tågresenär och charmade alla som kom i hans väg. Det är min lilla kille det. Jag pussade på två andra små killar när vi kom och ägnade kvällen åt att packa upp och umgås med pappa och morfar. Idag kommer de där små killarna hit igen och jag ska försöka smattra ner lite rader på min uppsats innan tvillingkarusellen drar igång. 

Svantematematik

Den här bilden laddade min kära pojkvän, Svantes husse, upp på Facebook häromdagen. Känner att han har förminskat Svante å det grövsta - hallå, Svante är ju en mycket komplex varelse som utöver det Patrik har radat upp faktiskt har tvättning, gos, filosoferande och mat som huvudaktiviteter. 

Jag å min sida sitter här med lite dåligt samvete och ångest. Svante ska kastreras den 7:e januari och jag tycker SÅ synd om fina killen. Min lilla bebis. Uff.

Svante & fårskinnet

En av Svantes hobbys här i livet är att bråka med alla fårskinn han kommer i kontakt med. Jag har två här hemma i lägenheten, och mamma har flera också. De får sig alltid en omgång när han är i närheten, jag tror vi kan kalla det projekt: döda fårskinn. Tur att han är väldigt söt när han gör det. 

Kerstinkärlek

Lilla söta fröken... 

5,5

Svante, 5 & en halv månad. Med den charmigaste bruna trampdynan som finns.

Infruset

Några suddiga

Svante. Världens bästa Svante. Som börjar åma sig och rusa runt så fort kameran kommer fram, men som däremellan är ett riktigt gostroll. Världens finaste gostroll. Så kärlekfull, pussig och härlig. Min Svante. 

Hyacinttider

Jag planterade hyacinter för ett par veckor sedan. Två i en plåtbänk på teakskänken, och så en i en glasburk på byrån i hallen. Nu står dom i full blom och lyser upp så härligt. Väldigt fina är dom, och de rosa är de enda som mitt känsliga doftsinne klarar av. Tur att jag gillar rosa. 

Suits

Jag & Svante har plöjt första säsongen av Suits de senaste dagarna och vill ge alla våra tummar och tassar upp. Väldigt bra sysselsättning när snön yr utanför och liten katt vill mysa. 

En Kerstin?

Den här lilla tjejen föddes den 7 november och blir alltså en månad gammal idag. Hon heter förmodligen Kerstin och ska inta vårt hem den 31 januari om allt går som planerat. Jag har som bekant en förkärlek till katter med skönhetsfläckar, och älskar därför givetvis lilltrulsans bruna "blåtira" och den vita fläcken på örat. Efter en vecka med Svante som ensamkatt så längtar jag tills han får kattsällskap igen. Känner mig en aning otillräcklig för nu när han inte har någon likasinnad att busa med är han ett riktigt litet paket med överskottsenergi, hur mycket jag än roar honom. 

Vi mot världen

Vi har det okej, jag och Svante. Tomt och eländigt utan Irisen, men att hon fick somna var för det bästa. Nu har hon det skönt, och jag försöker vänja mig vid att hon inte finns mer. Ingen större reaktion från Svante, annat än att han var gnällig i helgen och nu är mer sällskapssjuk än någonsin. Både i måndags, igår och idag har jag varit borta ett par, tre timmar efter lunch. När jag sedan har kommit hem så har han fullkomligt kastat sig över mig. Han lämnar inte min sida och vill helst av allt att vi ska spendera resten av dagen med att kramas i sängen. Förut så kunde han ju få en del av sin närhetsdos från Iris, men nu är det upp till mig att ge honom den. Därför ska han faktiskt få en liten kompis vad det lider. En liten, liten tjej. En lillasyster. Lillasyster Kerstin tror jag att det blir. Hon är leveransklar i månadsskiftet januari/februari och Svante & lilltjejen är faktiskt syskon på riktigt. Nåja, halvsyskon i alla fall. De har nämligen samma pappa! Det känns så klart konstigt att det ska komma en ny liten katt hit, men jag tror det blir bra. För mig, men framför allt för Svante. En kattunge kommer ju aldrig ersätta Iris, för det kan ingen katt någonsin göra, men det blir något nytt. En ny familjemedlem att älska. Något nytt att vänja sig vid. För oss alla.

Änglakatt

23 april 2009 - 30 november 2012

Det gör så ont. Så ofantligt jävla skitont. För sedan igår är hon borta. & hon kommer aldrig tillbaka igen. Min vackra, fantastiska Iris. Hon bor i himlen nu. Någonstans uppe bland molnen. Eller någon annanstans. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att hon inte bor hos mig längre. Det vet jag. Även om jag inte vill. Inte alls. Jag vill vakna upp av att Iris kliver på mig, kryper ner bakom ryggen på mig. Som hon alltid gjort. Att hon kommer spatserande på morgonen och meddelar att det är dags att mysa. Att hon berättar med högljudd röst när hon är sur på mig. Att hon lojt kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem. Och att hennes mjuka, varma kropp finns i närheten och doftar sådär som Iris alltid doftat. Varm päls och lavendelkattsand på säreget Irisvis. 

Cityveterinärerna gjorde det så fint igår, och all heder till dom. ALL. Vi fick komma in i ett rum direkt och vänta där, hon fick en lugnande spruta och rummet släcktes ned. Tända ljus och Iris fick bli trött på en fäll. Jag fick krama henne på ett sätt som jag inte fått på längre, sedan innan hon fick ont. Klappa henne och berätta hur mycket hon varit för mig, att det kommer bli bra nu. Att matte är här. Att hon alltid kommer vara min stora tjej. Att jag ska se till att Svante sköter sig, hon behöver inte oroa sig. Att smärtan kommer försvinna och att den aldrig mer kommer att komma tillbaka. De satte en kanyl i benet, testade den, jag berättade att jag älskar henne och djurskötaren viskade sedan att hon skulle bli en ängel nu, innan de sprutade in medlet. Sen var hon borta. Min änglakatt som jag fick alldeles för lite tid med. Som jag fick älska alldeles för kort stund. 

I 3,5 år var Iris mitt allt. Mitt hem och min trygghet. Min bästa vän. Den fasta punkten. Hon jag alltid kom hem till. Hon jag alltid somnade med. Hon som alltid fanns där. Var där jag var. Spred glädje och drev mig till vansinne. Som visste exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig irriterad. Som visste exakt hur hon sedan skulle göra för att jag skulle älska henne ytterligare lite mer. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne och hur ont det här än gör, så kommer kärleken alltid vara större än smärtan. Och det är det, det som är så fantastiskt. Det är värt det Iris, för jag fick ha dig som min.