My baby, a supermodel!

Min älsklings Victor, barndomskompis, lekkompis, kortkompis, filmkompis, buskompis och pratkompis är numera med i Stockholmsgruppen! Helt sjuk, han som jag har så jävla många bilder på, som jag framför allt tagit så jävla många bilder med. Inte för att jag är förvånad, he's looking like a fuckin' supermodel, jäklar vad stolt jag är! Alla minnen från våra (väldigt) tokiga upptåg ligger mig varmt om hjärtat, det finns ingen, absolut INGEN, som jag har haft så roligt med. Aldrig någonsin. Och våra upptåg är inte slut än, de kommer förhoppningsvis aldrig ta slut. När vi är 70 år gamla kommer vi komma farande på mopeder, med löständerna hängande, stödstrumporna nerrullade och skratta så att ansiktet inte syns bland alla rynkor.

Det som känns konstigt är att vi inte längre är 15 år. Vi kan inte leva hur oansvarigt vi vill, även om jag önskar det, och de "gyllene" åren är på ett sett förbi. Några tårar fälls vid tanken på det, för samtidigt som de åren har varit helt hemska av en eller annan andledning, har de varit de bästa åren i mitt liv. Minns så väl alla de gånger vi bara suttit på varsin moppe och åkt utan att veta vart vi egentligen är påväg. När han gick i nian och jag gick i åttan, och vi bara levde. Den maximala friheten. Nu är det bara lite mindre än tre månader kvar till han tar studenten (jag kan knappt tro att det är sant) och efter det vet väl ingen vad som händer. Det enda jag vet är att denna sommaren inte kommer att bli som alla andra, och inte heller de höstarna, vintrarna, vårarna och somrarna som kommer att följa den. Söta busungen ska upptäcka världen och troligtvis inte finnas en gata bort. Det känns tungt, väldigt tungt, även om jag vet att han är ett telefonsamtal bort. För helt plötsligt kommer det impulsiva inte kunna vara sådär impulsivt, jag kommer inte kunna lyfta på luren och skrika "VICTOR... vi drar ut och cyklar en sväng... jag kommer om 3 minuter". En milstolpe är nådd, men det kommer fler och jag hoppas att vi kommer gå hand i hand genom livet som de barndomskompisar vi alltid varit. Att det fortfarade kommer vara Tildifildi och Vicipici, och att det påbörjade fotoalbumet med de förevigade busen kommer fortsätta fyllas med livets ögonblick.

En sak är säker, min Victor kommer bli något stort, det lovar jag. Vare sig det handlar om dans, sång, teater eller modellande, han är bäst på allt. Eller förresten, det finns en sak han inte är bra på... att inte göra någonting! Han flänger omkring som en iller och grejar med allt han får för händerna. Men det är endel av hans charm. No matter what, he will always be my hero. För att han är den bästa.