Verkligheten som student

Studier på annan ort innebär för de flesta studielån - och så även för mig. Lagom ångestframkallande att leva på lånade pengar, men det är trots allt verkligheten som student och konsten är att inte se på de som lånade pengar. För summan är ju inte direkt så tilltagen att det går att leva ett glassigt liv med oxfilé. Nej nej, här finns ingen plats för utsvävningar så det som serveras hos mig, ett stenkast från tågstationen, är så billig mat som möjligt. Vilket inte är helt enkelt när man som jag är allergisk mot en hel del saker och därför inte alltid kan välja det billigaste. Laktosfri mjölk kostar nästan 20 kronor per liter och ett paket yoghurt från samma märke som räcker till två portioner går på 15. Inte ett hallelujah moment direkt. Men det som gör mig ännu mer irriterad är hyrorna i en studentstad. Det svider att, av de dryga 7500 kronor man får ut som heltidsstudent, nästan 4000 går till en liten lägenhet. Eller ett rum snarare, eftersom jag delar kök. Här får man minsann ta det som bjuds, om man inte vill stå utan boende. Det verkar inte finnas något tak för hur mycket vi studenter måste betala för boende. Trots att studentboenden nästan alltid hyrs ut av antingen nationer som är knutna till universitetet eller av bostadsföreningar/företag som är specialiserade på just studentboende. Man tycker ju att de, som lever mitt i studentlivet, borde kunna pressa ner priserna. Men icke. Är det så att hyran för de som står för bostäderna är så dyr? Eller utnyttjar de att vi är i akut behov av boende? Tack gode gud för bostadsbidrag, trots att handläggningstiden på Försäkringskassan är dryga 2 månader...