Det är
svårt och
hårt att växa upp. Att bli
äldre. Att inse att vissa tider är förbi. Att nå en milstople och leta efter
nya. Att inte vara den man en gång var. Att inte vara nyss fyllda
18, ha ett ny tagit
körkort i sin hand, bo hemma, ha fri
tillgång till en bil som tog en mellan olika destinationer. Att komma hem mitt på dagen, skypa med
Tora, mitt kära hjärta
, som var ny i
London, pussas med
hundarna och hänga hos mormor och morfar. När man hade ett år kvar. Ett år kvar på gymnasiet. Inte för att jag skulle gjort så mycket
annorlunda, utan bara för att få känna den där känslan. Den där
specifika känslan av att än, än behöver jag inte ta några stora beslut. Än behöver jag inte växa upp. Än behöver jag inte göra det där vuxna gör. Kanske mest för att det gick att
skjuta saker på framtiden då.
På ett annat sätt. Om 3-4 år är nästa
milstolpe nådd. Då är jag
färdigutbildad och nykläckt.
Vad fan händer då? Vad fan ska man kunna skjuta upp då? Hur fan ska man kunna må dåligt då?
4 kommentarer:
Vill du må dåligt? Tänk om livet vore så väl att det aldrig fanns saker att skjuta upp, tänk om...
Men om du vill ha saker att skjuta framför dig lovar jag dig detta? Det kommer alltid att finnas.
Puss och kram från Ljungskile.
...lovar jag dig detta. Punkt skulle det vara, inte ?. Haha.
Puss igen
Min kära. Det handlar mer om nostalgi än att må dåligt! :) Att tiden går så fort och man aldrig hinner reflektera, förrns man sitter här. För fan vad bra vi hade det :) Inte för att det är sämre nu, bara annorlunda!
Jo, tacka sjutton för att det var bra. Jag skulle lätt ha lektioner med Stig och de igen. Misses
Skicka en kommentar