Hemma kallar de mig hypokondriker

Jag är trött på att vara sjuk. Väldigt trött. Trött på att ha ont i magen hela tiden, att må illa, att ha feber. Att vara en sjukling. Det känns ganska så värdelöst, to be honest. Det ena avlöser det andra, och jag hinner aldrig bli riktigt frisk, aldrig må riktigt bra. Nedbrytande är vad det är. Men har man en, eller egentligen två, kroniska sjukdomar kanske det är så man ska leva livet. Eller, jag tycker nog inte det. Men läget är som det är, och trots att vi lever i år 2009 finns det inte lösningar på allt. Det finns inte lösningar på så mycket, i slutändan. Jag är inte allvarligt, dödligt, sjuk, men likförbannat är det lika jävla jobbigt. Likförbannat reagerar min kropp på mycket andras kroppar inte gör, likförbannat funkar inte min kropp som de flestas. Upplyftande, inte ens 20 år fyllda.