Lidköping

Det är med blandade känslor jag bor 40 mil från min hemstad. Hemstaden på slätten. Eller scccchlätta, as we would say back home. Skönt att komma ifrån min lilla småstad och få distans, men lite vemodigt när jag tänker på det. Varje gång jag kommer hem brukar jag låna bilen, köra en liten runda och lyssna på de där låtarna som påminner mig om Lidköping och trakterna däromkring där jag vandrat många steg genom åren. My hometown med Bruce, En tätort på en slätt med Lasse och Fields of Gold med Eva Cassidy. Och även när jag är här spelas de med jämna mellanrum på iPoden. Som en påminnelse av hatkärleken jag, och många fler med mig, känner till sin hemstad. Den där hatkärleken som mest är kärlek när det kommer till kritan. Bor man inne i smeten som jag gör nu, med endast en cykel som färdmedel, är det inte ofta jag ser en slätt. Eller en skog heller för den delen. En ganska stor förändring för mig som är uppväxt precis vid en skog, med bara en liten åker som skiljer vårt hus och skogen åt. Tar man en promenad genom just min skog hamnar man ute på schlätta. Mitt ute bland veteåkrar och rapsfält. Jordgubbsodlingar. Havreåkrar med inslag av blåklint. Och tro mig, det finns få saker som slår mina trakter, smultronställen, och den där platsen de har i hjärtat kan ingen annan stad i världen konkurera om.