Sport och politik

Björn Borg, som med Ove Bengtson fixade Sveriges första Davis Cup-titel 1975
Lundlund.com

Det är svårt att missa den aktuella diskussionen angående huruvida man ska bojkotta matchen mellan Sverige och Israel i Davis Cup. Och angående den blir jag lite trött. Trött på att människor ska blanda ihop sport och politik. För mig är sport en helt fantastisk möjlighet att överbrygga broar och skapa en gemenskap. Att kunna mötas utan att för den skull döma. För att döma, det är exakt det man gör genom att bojkotta en match, ett mästerskap osv. Atleterna är där som privatpersoner, om än i ett lands namn. Alla har en nationalitet, en nationalitet som inte går att påverka. Det är, om vi ska dra det till dess punkt, civila. Precis som de som dödas i krig. Det går inte för den skull att bojkotta människor från ett visst land. För det funkar inte. De är, precis som så många andra, oskyldiga.

Givetvis förstår jag poängen med att visa sympati med alla som dödats i ett krig som går emot de mänskliga rättigheterna, även jag förstår att det som sker är förjävligt. Tro mig, för när det kommer till mänskliga rättigheter är det något jag verkligen vurmar för. Men jag tror inte på att genom att bojkotta ett sportevangemang uppnå någon rättvisa. Att det är de landet förtjänar. Glöm inte, atleterna är inte en symbol för landets politik. Det är de ledande politikerna i landets styre. Atleterna råkar bara tillhöra en nationalitet, men vilken den än är förtjänar de inte att bojkottas. De förtjänar att beundras för sina fysiska prestationer. Och därmed basta.