Innekatt

Jag är mycket nöjd över att jag har skaffat mig en innekatt av en ras som trivs alldeles utmärkt inne och att Iris är en liten individ som, när jag testade, uppenbarligen inte är överdrivet road av att komma ut i koppel. Trots att jag är van vid att katterna hemma springer ut och in som de vill, känns det självklart att Iris ska vara inne. Jag kan ligga sömnlös på kvällarna och tänka på allt hemskt som skulle kunna hända henne, och drar sedan en lättnadens suck när jag inser att hon är i tryggt förvar brevid mig. I mina tankar virvlar huggormar, andra elaka katter, krossat glas, farligheter, bilar och annat runt, saker som skulle kunna utgöra en livsfara för min docka. Och då har jag inte ens tagit upp djurplågare. Jag kallsvettas bara jag tänker på det. Människor som skulle kunna skada min tjej medvetet, människor utan vett i kroppen. Och saken blir ju inte direkt bättre när jag klickar mig in på Aftonbladet och ser de stora rubrikerna om kattplågaren i Lerum (var det Lerum? Hum...). Tur att mina föräldrar inte bor där och att katterna hemma har klarat sig undan hemskheter under alla år (om vi bortser från smärre skråmor). Peppar peppar. Mina nerver skulle helt klart inte klara av Iris var ute...