10 år

Året var 1999, datumet 11 november och för första gången i mitt liv förlorade jag någon närstående. Min farfar. Sedan dess är datumet inpräntat i mitt minne och ger, när dagen kommer, upphov till en hel del gamla minnen. För visst är det så, att årsdagar alltid på något vis får en att reflektera och fundera mer över en person, än i det vardagliga livet. Den där instinktiva känslan som jag fick den dagen om att något var fel, är en känsla som förföljer mig. Det är något i mig som direkt slår till när mina tentakler noterar att något är fel. För tre år sedan skrev jag en text om det hela i min gamla blogg, en text som jag såhär i efterhand givetvis kritiskt granskar (som allt annat...). Men jag vill ändå inte skriva om den.

"Idag är det sju år sedan min farfar dog. Det känns helt absurt, overkligt, att det redan var så många år sedan. Kommer så väl ihåg när jag fick beskedet. Vi var på Idrottens Hus, jag skulle träna. Mamma pratade mycket och länge i mobiltelefonen, vilket var och är ovanligt, jag kände på mig att något var fel. Väldigt fel. Jag frågade vad som hade hänt. "Vi tar det när vi kommer hem allesammans". Jag frågade på direkten "Vem har dött? ÄR DET FARMOR?!". Mamma skakade på huvudet och började gråta. "Är det farfar?". En nick. Jag ramlade ihop som en hög, gråtandes och skrikandes. Kommer ihåg att mamma höll upp mig mot väggen för att jag inte skulle ligga på marken. Efter det är minnena vaga. På något sätt kom jag till mormors jobb, vet inte om det var mamma eller morfar som körde. Sen var jag helt plötsligt hos morfar. Vi låg i sängen och kollade på tennis. Jag grät, men vi sa ingenting. Efter det kommer jag inte ihåg någonting. Mamma hämtade förmodligen hem mig, berättade det för mina syskon.

Jag var bara tio år då. Jag och Sara hade varit där veckan innan, under lovet. Allt var frid och fröjd, men sen, på ett ögonblick, ändrades allt. Efter han dött letade Lina, katten, efter honom. Hon var hans ögonsten och han var hennes favorit. Bilden inne i huvudet finns kvar. Farfar liggandes på soffan med Lina på magen. Stensovande. Jag kommer ihåg hans röst. Jag saknar den.

Till begravningen skrev jag ett brev till honom. Berättade att Linas kattungar mådde bra. Den ena var svart och den andra gråvit. Jag skickade med ett skolkort på mig. Slängde ner det i graven med en ros. Jag vet inte om jag insåg att han var borta. Att jag aldrig mer skulle se honom. Senare sålde farmor huset, det är nog det som gör mest ont. Sörbyvägen 16. Alla minnen därifrån, alla vrår, lukten från vinden. Den finns kvar i hjärnan, och i hjärtat. Den bruna soffan, blåblommiga tapeter, knakande golv. Pianot. Glasverandan med alla pelagonier.
Trots att man vet att livet har sin stilla gång, gör det så ont."