Skräck och nostalgi

I hela mitt liv har det funnits två personer, utöver mina föräldrar, som alltid funnits där. I med- och motgång, i uppförsbackar och nedförsbackar. Att någon av dom ska bli allvarligt sjuk har alltid varit ett mardrömsscenario och jag har många gånger frågat mig själv hur fan jag ska klara mig igenom det. Och nu sitter jag här, medveten om att jag MÅSTE klara mig igenom det. Medveten om att det inte finns någonting i min makt som kan få mig att ändra faktum.

Jag har spenderat många, långa och underbara dagar hos dem. Jag har sprungit dit barfota på sommaren, pulsat genom snön på vintern. Plockat blommor och ätit bär i trädgården, lekt i snöhögar och bakat bullar. Filosoferat kring livet på kökssoffan, skrattat, gråtit, varit sjukt och varit frisk. Somnat i en kärleksfullt nybäddad säng med manglade lakan, ätit frukost på samma kökssoffa där filosoferandet tagit plats och där all mat smakar barndom. Haft en fristad 100 meter hemifrån, en plats där allt alltid är okej och där ingenting kan nå mig. Jag har åkt båt, fnissat, asgarvat, löst korsord, pysslat, plockat svamp och blåbär, testbakat något nytt recept. Det är deras bil som skjutsat mig till skolan så många gånger och jag har många för- och eftermiddagar vandrat dit med hunden, bara för att få vara nära. Bara för att det många gånger har varit så mycket härligare att vara där än hemma. I 20 år har deras hem varit lika mycket mitt som mitt egentliga hem, och fram tills jag flyttade hemifrån, 40 mil bort, gick det aldrig många dagar mellan gångerna jag var där. När jag själv var sjuk hela gymnasiet var det tiden där som många gånger fick mig att hålla huvudet uppe. Det var där jag fick vara när mamma ville att någon skulle ha uppsyn, men själv inte kunde vara hemma. Det var exakt där jag ville vara. Och det är exakt sådana dagar jag saknar så mycket nu när jag är äldre, att inte kunna lyfta telefonen och säga till att nu är det dags att testa något nytt recept. Det är att mötas av en mjölig mormor som står färdig med degen som kan få mig att bli galen av nostalgi och saknad.

För det är min mormor och morfar jag pratar om. Världens bästa och så otroligt högt älskade morföräldrar. Och idag, ikväll, fick jag beskedet som fyller mig med skräck. Cancer. Det är min mormor som nu är sjuk. Min lilla, fina, fantastiska, starka och underbara mormor som ska gå en kamp. Med oss alla påhejandes. För även om barndomstiden och tonårstiden aldrig kommer tillbaka, och även om jag aldrig mer kommer ha dem en gata ifrån mig – är det enda jag vill, hoppas och måste tro att det där andra hemmet alltid finns där när jag kommer på visit till hembyn. Det är så det kommer bli och det är så det kommer vara flera år till. Och det är orden här som ger mig hopp. ”... man [blir] vanligen helt frisk efter behandling”.