Den där tiden när Iris väckte mig tidigt på morgonen när buset spritte i kroppen är väl så gott som förbi. Istället är det ofta jag som får väcka henne och säga att det är morgon och de dagar vi går upp extra tidigt tittar hon på mig med den mest förvirrande blicken i världen. "Matte, är du sjuk? Har du ont någonstans? Eller är du bara dum i huvudet?" är så blicken hon ger mig skulle kunna tolkas. Hon verkar tycka det är helt uppåt väggarna när jag inte ligger kvar i sängen en stund med henne, och blir lycklig som aldrig förr när hon inser att jag planerat att snooza en timme eller så. Helt plötsligt har hon tid att ligga på mitt bröst, kurra och vara allmänt jävligt gosig. Får hon inte göra det brukar hon nämligen vara förvirrad halva dagen och klättra på mig konstant för att ta igen det där missade morgonmyset...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar