Jag klickade igång filmen ovan igår efter Robinson och intog sängen med Iris utan några större förväntningar. Efter sisådär 2 timmar när filmen var slut hade jag ungefär gråtit ögonhålorna ur mig på slutet och, utan att säga för mycket, spelade den på sträng i mig som är ytterst känslig. Ja, ingenting får mig att gråta på samma sätt som djur och speciellt inte djur med en sådan personlighet som Marley. Filmen kanske inte var något mästerverk, men skön och lagom lättsam om man är på det humöret! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar