Mitt hjärta går snart i tusen bitar och det enda jag kan göra är att hoppas. Och att gråta. Och att försöka minnas allt fint som min mormor har gett mig - som jag hade önskat att hon skulle fortsätta ge mig i många år till. Det ser inte ut att bli så och det är inte mycket jag vet just nu - mer än att livet aldrig mer kommer att bli det samma igen och att jag aldrig har varit såhär rädd för något i hela mitt liv.
Jag försvinner ett tag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar