3 månader

Även om jag nästan var 18 år fyllda var jag trots det löjligt glad över att få spendera torsdag till söndag hos mormor och morfar med Pillan, eftersom resterande familjen var bortrest. Det var andra helgen i rad som jag skulle sussa där och det korta avståndet mellan våra hus till trots, var det ändå fortfarande något speciellt att sova där. Att vara där varje dag är en sak, men att få bli ompysslad av mormor och morfar både morgon, middag och kväll var helt klart något annat. Eftersom det var under en period jag var riktigt dålig och knappt var utanför huset, så innebar det hela att jag iallafall fick lite omväxling i vardagen. På fredagen tog jag ett för mig ganska stort steg när jag var en stund inne i stan, vilket nog var första gången på länge. När jag kom tillbaka kunde jag riktigt se hur stolt mormor var över att jag hade klarat av det och hon tyckte minsann att min nyinköpta klänning var riktigt fin. Resten av helgen var precis som jag ville ha den med mormor och morfar, och både jag och Pillan blev nådigt bortskämda...

Idag har jag varit utan min mormor i tre månader och vareviga dag fattas hon mig. Sorgen och saknaden är som en riktig käftsmäll från Paolo Roberto och inte fan blir det lättare. Min så levande och aktiva mormor förtjänade inte att möta döden så tidigt, cancern hade inte rätt att ta henne ifrån oss. Vi skulle ju få så många mer år tillsammans, men istället får vi alla lära oss att leva utan dig, mormor.