Första bilden är från den gamla goda (sjuka) tiden när jag och Pillan mest gosade, bakade bullar med mormor och tittade på TV med morfar. Andra, från min student - som ni säkert kan lista ut. Fy sjutton vad mycket hon betytt för mig (och resten av familjen, såklart!). Vår tjej verkar dock inte bli bättre och är ur form. Och jag är rädd över att inte få träffa henne igen. Men, vilka fantastiska år hon spenderat hos oss. Och vilken fantastisk glädje hon skänkt oss. Det är ingen tvekan om att hon är världens bästa hund, och ingen annan än hon kunde trösta mig bättre när jag var sjuk. Ingen. Hur kan man inte älska ett vitt litet monster som hoppar upp i sängen och kryper näranära när man är dålig? Pillan, lillmatte tycker du kan bli bättre igen. Så kanske jag kan låta dig jaga Iris lite nästa gång jag kommer hem. Men bara om du blir frisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar