2010 - the story

Kanske kommer inte det här året gå till världshistorien som det mest glada och härliga. Kanske är det ett sådant där år som jag alltid kommer minnas, men förmodligen inte med glädje. Kanske är ordet som karaktäriserar året 2010 sorg. För sorg har det varit. Året började med en ordentlig fight mot cancer, med cellgifter och djävulskap. Och 9 april tog allt slut. Mormors älskade fina hjärta slutade slå och ännu ett liv hade tagit slut på grund av en sjukdom med ofattbara resultat. Livet hade helt enkelt andra planer för henne, planer som inte inkluderade fötterna på jorden hos oss. Tro mig när jag säger att en stor del av detta år har inneburit försök att hålla sig ovanför ytan. Att leva vidare, även om det kan vara det svåraste vi någonsin har gjort. Jag spenderade en vår och sommar, ja – faktiskt resten av året, med ilska, sorg och ett oändligt antal tårar och aldrig förr har Kents textrad ”Än finns det tusentals tårar kvar” passat så bra in. Under hösten bestämde sig Pillan, älskade vovve, att gå samma väg som mormor och somnade in mindre än 6 månader efteråt och gjorde mormor sällskap bland molnen. Året har minst sagt inneburit ett stort antal utmaningar och bakslag. Det började med sorg och slutade med sorg, kanske man kan säga. För kvällen innan julafton bestämde sig ännu ett hjärta att sluta att slå. Denna gång mer väntat, men trots det oerhört sorgligt.

Även om det många gånger känts som att lärdomen av det här året varit oklar, så har året ändå visat att allt faktiskt går. Att allt faktiskt löser sig, även om det gör ont. Att det går att leva ett liv med sorgen gnagandes. Årets hårdaste lärdom? Förutom att alla liv tar slut, att jag har ett helt liv att leva, utan mormor. Att jag kommer få gå igenom livet utan henne vid min sida. Att hon inte kommer att se mig bli den jag ska vara. Att hon inte kommer få se vad det blir av mig.