lördag 9 april 2011

Det svåraste är att veta att jag ska leva resten av mitt liv utan dig

mormorsvartvit
SSA53581
mormorigen2

Hej mormor!

Det har gått ett år sedan vi pratade, sedan du försvann. Är du kvar vid havet, har du fortfarande på dig byxorna som gör att det inte gör ont? Jag hoppas du har tvättat dom, och inte bara vädrat bort sketlukta, som du själv skulle ha sagt. Kramas du med Pillan, som ju ett halvår efter du försvann gick samma väg till mötes? För mig är det svårt att förstå att året gått så fort, men samtidigt så långsamt. Och jag saknar och tänker på dig, varje dag. Iris sätter sig med jämna mellanrum bredvid kortet på dig som står på byrån i min hall. Stryker sig mot dig. Jag tror hon försöker säga hej. Hon mår bra förresten, Iris alltså. Fortfarande en riktig primadonna och sin mattes tjej. Ingen annan duger, som det alltid varit, vet du. Dessutom skrämde hon iväg en ny kompis tidigare i år. Jag fick hem en liten Harry, men Iris tyckte inte det var en bra idé alls, så han fick flytta tillbaka till uppfödaren igen. Men det kanske du redan vet, eller gör du det?

Mycket har hänt sedan vi sist pratade med varandra, mormor. Ibland har jag varit arg, ibland riktigt förbannad. Men mest väldigt ledsen, såklart. På något vis gick våren, jag fick klart alla skolarbeten, kanske inte med det bästa resultatet. Men jag gjorde så gott jag kunde, som jag vet att du hade velat. Jag försökte nog mest överleva på egen hand här nere i Lund, och under sommaren lyckades jag baka första satsen kanelbullar sedan du försvann, tänka sig att något så bagatellartat kan bli så jobbigt. Hade du varit där hade du förmodligen skrattat med mig åt det på kökssoffan. Det har varit tungt och konstigt att fira födelsedagar, midsommar och jul utan dig, men vi har gjort så bra vi har kunnat och jag försökte ställa tomtarna där de skulle vara i julas och lägga dukarna på rätt bord. Vi har förresten fått en ny kompis. Hon heter Tosca, har långa och mjuka bruna öron, gigantiska tassar och de snällaste ögonen i världen. Hon och morfar är bundisar, förstår du. Någon gång i veckan brukar hon och han spendera förmiddagen tillsammans, jag vet inte riktigt vad de gör ihop men jag misstänker att hon får en och annan munsbit. Annars fixar hon det själv, hon når nämligen upp till diskbänken när hon står på bakbenen och kan sno åt sig både det ena och det andra. Allra helst korv. Morfar har det bra, nog så bra han kan ha det utan dig vid sin sida. Han sysselsätter sig, umgås med vänner och grannar, äter en och annan lördags- eller söndagsmiddag hos mamma och pappa och jag ser till att prata med honom ganska ofta. Men, det går nog inte beskriva hur mycket han saknar dig, hur mycket vi alla saknar dig.

Jag hoppas du har det bra och när jag kommer hem till Filsbäck ska jag plocka en bukett vitsippor till dig. Jag tror inte hundar är välkomna till minneslunden, men annars hade jag smugglat med mig Tosca så ni får hälsa på varandra. Men det kanske räcker att jag tar med mig henne när jag är i skogen och plockar blommorna eller att hon är med i köket när jag bakar, för visst är du med mig då, mormor?

2 kommentarer:

Fröken H sa...

Hon är med dig varje stund i ditt liv och det kommer hon alltid vara. Hon lever inte bara i ditt minne utan även i ditt hjärta och hon lever i sättet du bakar kanelbullar och äppelkaka på.

Garderobsgrubbel&Byråbekymmer sa...

matildagumman.
Så vackert äkta och fint skrivet.
Jag tror din mormor är med dig.

kramar