Ett litet kattmonster

Iris är både den vackraste och härligaste, men också den mest besvärliga varelsen som går på den här jorden. Hon är kräsen som få, dricker enbart vatten ur kranen, gillar att göra sin röst hörd, har åsikter om allt, kan bli ruggigt tjurig och biter ifrån när hon blir arg. Men så är hon också det mysigaste, gosigaste, finaste och kärligaste, när hon sätter den sidan till. Iris gillar när saker är som hon tycker att de ska vara, så när min kära P kom in i bilden hade hon väl kanske lite svårt att acceptera det. Hon skällde på honom (eller kanske snarare på mig!) på nätterna för att han låg på hennes plats i sängen, och var en riktigt gnölmaja. Men nu, nu börjar det vända, såhär efter 6 månader. Han har vunnit hennes hjärta med hjälp av massiva mängder lek och bus, och med en påse kattmynta. I torsdags när vi vaknade så var det minsann en Iris som låg vid sin husses ben och sov, och nu har hon börjat våga kliva på honom på vägen till mig när det är dags för morgonmys. Ett litet steg för människan, men ett STORT steg för Iris...