23 april 2009 - 30 november 2012
Det gör så ont. Så ofantligt jävla skitont. För sedan igår är hon borta. & hon kommer aldrig tillbaka igen. Min vackra, fantastiska Iris. Hon bor i himlen nu. Någonstans uppe bland molnen. Eller någon annanstans. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att hon inte bor hos mig längre. Det vet jag. Även om jag inte vill. Inte alls. Jag vill vakna upp av att Iris kliver på mig, kryper ner bakom ryggen på mig. Som hon alltid gjort. Att hon kommer spatserande på morgonen och meddelar att det är dags att mysa. Att hon berättar med högljudd röst när hon är sur på mig. Att hon lojt kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem. Och att hennes mjuka, varma kropp finns i närheten och doftar sådär som Iris alltid doftat. Varm päls och lavendelkattsand på säreget Irisvis.
Cityveterinärerna gjorde det så fint igår, och all heder till dom. ALL. Vi fick komma in i ett rum direkt och vänta där, hon fick en lugnande spruta och rummet släcktes ned. Tända ljus och Iris fick bli trött på en fäll. Jag fick krama henne på ett sätt som jag inte fått på längre, sedan innan hon fick ont. Klappa henne och berätta hur mycket hon varit för mig, att det kommer bli bra nu. Att matte är här. Att hon alltid kommer vara min stora tjej. Att jag ska se till att Svante sköter sig, hon behöver inte oroa sig. Att smärtan kommer försvinna och att den aldrig mer kommer att komma tillbaka. De satte en kanyl i benet, testade den, jag berättade att jag älskar henne och djurskötaren viskade sedan att hon skulle bli en ängel nu, innan de sprutade in medlet. Sen var hon borta. Min änglakatt som jag fick alldeles för lite tid med. Som jag fick älska alldeles för kort stund.
I 3,5 år var Iris mitt allt. Mitt hem och min trygghet. Min bästa vän. Den fasta punkten. Hon jag alltid kom hem till. Hon jag alltid somnade med. Hon som alltid fanns där. Var där jag var. Spred glädje och drev mig till vansinne. Som visste exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig irriterad. Som visste exakt hur hon sedan skulle göra för att jag skulle älska henne ytterligare lite mer. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne och hur ont det här än gör, så kommer kärleken alltid vara större än smärtan. Och det är det, det som är så fantastiskt. Det är värt det Iris, för jag fick ha dig som min.
3 kommentarer:
Matilda, jag önskar att det fanns något jag kunde säga för att få det att göra mindre ont... men det går ju inte. Sitter här & gråter när jag läser din text & det gör så ont i hjärtat. Man älskar dem ju så otroligt mycket. De är ens bästa, kravlösa, vänner som bara finns där. Tokiga, roliga, envisa, trotsiga... de skänker så mycket glädje & att tänka på att det en dag kommer att komma till ett slut känns inte rätt på något sätt. Tänder ett litet ljus för Iris ikväll. Kram.
Åh, jag kan inte ens tänka mig hur ont det gör. Får en klump i halsen när jag läser, vad fint du skriver!! Tänker på dig och på fina fina Iris!!
Hej, hur går det? Jag förstår ju att det fortfarande måste göra helt otroligt ont, men jag hoppas att du har fått tillbaka lite ork i alla fall! Kram!
Skicka en kommentar