Vi mot världen

Vi har det okej, jag och Svante. Tomt och eländigt utan Irisen, men att hon fick somna var för det bästa. Nu har hon det skönt, och jag försöker vänja mig vid att hon inte finns mer. Ingen större reaktion från Svante, annat än att han var gnällig i helgen och nu är mer sällskapssjuk än någonsin. Både i måndags, igår och idag har jag varit borta ett par, tre timmar efter lunch. När jag sedan har kommit hem så har han fullkomligt kastat sig över mig. Han lämnar inte min sida och vill helst av allt att vi ska spendera resten av dagen med att kramas i sängen. Förut så kunde han ju få en del av sin närhetsdos från Iris, men nu är det upp till mig att ge honom den. Därför ska han faktiskt få en liten kompis vad det lider. En liten, liten tjej. En lillasyster. Lillasyster Kerstin tror jag att det blir. Hon är leveransklar i månadsskiftet januari/februari och Svante & lilltjejen är faktiskt syskon på riktigt. Nåja, halvsyskon i alla fall. De har nämligen samma pappa! Det känns så klart konstigt att det ska komma en ny liten katt hit, men jag tror det blir bra. För mig, men framför allt för Svante. En kattunge kommer ju aldrig ersätta Iris, för det kan ingen katt någonsin göra, men det blir något nytt. En ny familjemedlem att älska. Något nytt att vänja sig vid. För oss alla.