Aouch.

Okej. Såhär är det. Jag är van vid smärta, lever med smärta och har så gjort i över 10 år, vilket också gjort att jag fått göra en hel radda av obehagliga undersökningar som gjort mer eller mindre ont. Jag har röntgat tarmar, gjort titthålskirurgi i magen och... ja, listan är ganska lång. Men idag. Det jag upplevde idag slår allt jag tidigare blivit utsatt för av vården. Mina stortå-naglar är för stora för tårna, vilket innebär att naglarna växer in i huden och trots ett antal åtgärdanden så har det inte blivit bättre. I alla fall inte på ena tån. Så, jag åkte till Eslöv idag för en lite mer rejäl åtgärd. Hela nageln rök, och nagelanlag skrapades bort, vilket i sig är en piece of cake. Men för att göra det måste de givetvis bedöva tån, vilket jag gjort förr och vet gör helvetiskt ont. Men idag. Idag hände något. Något som varken läkaren eller sköterskan upplevt tidigare. Det gjorde inte bara helvetiskt ont. Läkaren träffade (troligtvis) en nerv i tån och jag satte mig upp, vrålade av smärta med tårarna sprutandes, hyperventilerade och skakade och allt blev suddigt. Det tog väl ungefär en halvtimma innan jag kunde andas ordentligt igen och tårarna slutat rinna. Nej, jag kände mig inte tuffast i världen, direkt... Nu blöder det ganska rejält och jag ska linda en plastpåse om tån så jag slipper blodig säng när jag vaknar. Oerhört charmigt, hela grejen.