Ett krampanfall & en inläggning senare

Den här helgen blev verkligen allt annat än vad vi hade planerat. I fredags var jag så glad över att Svante äntligen var piggare. Han busade, kelade som en tok och var... Svante. Äntligen så jobbar vi oss framåt, tänkte jag. Men så efter lunch, när jag låg i soffan och han i fåtöljen, så hör jag något konstigt. Tittar på Svante, och ser hur han krampar i hela kroppen. Jag fick ner honom på golvet, håller i honom så han inte ska skada sig och gråter hysteriskt. Jag tänker att nu, nu dör han. Nu lämnar han mig. Han krampar i vad som känns som en evighet, men som nog snarare var 1-2 minuter och jag ringer hans veterinär i panik, som försöker lugna mig, samtidigt som hon råder mig att kontakta Läckeby Djursjukhus utanför Kalmar. Jag får tag i dom, och får en akuttid. Under tiden så har Svante piggnat på sig, han har både kelat med mig, pussat Kerstin och rätat ut de vingliga benen. Jag får först inte tag i Patrik, men slutligen så svarar han och jag vrålar att han måste komma hem. Hinner ringa mamma och fixa hyrbil som jag hämtar när Patrik kommer. Under tiden jag är borta så har Svante både varit på lådan och lekt med Kerstin, så vi är relativt lugna. Vi gasar iväg mot Kalmar och på vägen dit så blir Svante så trött, så trött. Väl på plats på sjukhuset så undersöks han, det tas prover och slutligen så beslutas det att han ska stanna kvar över natten. Han har under hela tiden varit den duktigaste av kattpojkar, kelat med veterinären och inte sagt ett ljud när de tagit prover, utan låtit mig klia hans haka. Under väntetiden så sov han som en stock på undersökningsbritsen, men vi åkte hem utan vår älsklingspojke med oss. Inflammationsproverna och leverprovet var nämligen lite, lite förhöjda och han läggs in med dropp och möjlighet till snabb insats om han skulle få ett krampanfall igen. Det får han som tur är inte, utan vid lunch igår ringde veterinären och berättade att han skulle få komma hem. Leverproverna var fortfarande lite, lite förhöjda, så numera så får Svante medicin för det, och uppföljande prover ska tas med jämna mellanrum. Vi håller tummarna för att det ska läka ut, och för att det bara är en biverkan av den smärtstillande som han fick under en vecka innan anfallet. I skåpet hemma finns också kramplösande om han får ett anfall igen, och under några dagar så ska han smörjas med antibiotikasalva så att det sista av hudinfektionen läker ut. Det blir med andra ord några dagar till med tratt, och så äter han Canikur och speciellt veterinärfoder som ska reda ut magproblemen han fått av sina tidigare mediciner mot analsäckarna.

Varför han fick det där krampanfallet vet vi egentligen inte, men vi fick hem en nybadad, fräsch, pigg och glad katt. Han är så kelig och följer efter mig vart jag än går, och när han vill bli kliad innanför tratten så buffar han sin tratt mot mina ben. Han söker kontakt på ett helt annat sätt än han gjorde när han var dålig. Han busar med Kerstin, och verkar må bra, helt enkelt. Idag så har jag mest kelat med honom, kammat, legat sked, pussat och myst. I veckan så ska vi på återbesök hos en specialist, som förhoppningsvis kan hjälpa oss förstå varför han fick krampanfallet och vad det kan bero på, och också hur vi ska förhålla oss till det. Vi vet att det kan bero på underliggande epilepsi, men jag, som känner mig tveksam till det, funderar också på vad den belastning som varit på honom veckan innan krampanfallet kan ha spelat för roll, med två sövningar, stressande veterinärbesök, mediciner osv. Vi vet att den smärtstillande medicin han fått kan ställa till problem med levern, och att leverproblem kan leda till krampanfall. Men, hans levervärden är så lite förhöjda, så hänger levervärdena och krampanfallet verkligen ihop? Den veterinären som skrev ut Svante trodde inte det, samtidigt så har han ju aldrig haft några hälsoproblem innan han började äta antibiotika och den smärtstillande medicinen.