söndag 16 februari 2014

En söndag

I morgon börjar jag jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning. Skönt, och lite nervöst också. Senaste veckan har vi hängt med Tosca här hemma, haft fikabesök, umgåtts med min mamma som varit på besök, jag har varit iväg på vårdrelaterade ärenden och varit på ett par möten. Lite smygstart inför nästa vecka, när verkligheten är tillbaka på allvar. 

Lite tråkigheter dock, eftersom Svante igår fick ett nytt epianfall. Han låg och sov hos mig när jag vilade på eftermiddagen, och jag vaknade till med ett ryck och insåg att Svante krampade. Åh, lilla jävla helvete. Det var ett milt och kort anfall, och han kom tillbaka fort och var snart därefter sig själv igen. Lite orolig och väldigt aktiv i början, så klart, och sen väldigt trött, men jag upplevde det som mycket mildare än de tidigare två anfallen. Hans kära matte var nog den som mådde sämst och bröt ihop i soffan efteråt, för det gör SÅ ont i hjärtat hela epilepsigrejen. Att på något sätt alltid vara på sin vakt. Inte veta. I natt har jag vaknat vid varje rörelse och satt mig upp i sängen för att kontrollera katterna. Jag vet ju att jag inte kan göra någonting för att förhindra, och att det är en omöjlighet att vaka över honom hela tiden. Men, det känns liksom outhärdligt att Patrik (förhoppningsvis) snart börjar jobba igen och katterna ska vara själva. Även om det så klart måste vara så. 

1 kommentar:

Ida sa...

Stackars lilla Svante. Fast han går på medicin nu eller hur? Kanske att de inte har fått till rätt dos än & att saker & ting blir mer stabila när det väl skett? Håller tummarna för att ni får ordning på det här så att du inte behöver vara en så orolig kattmamma framöver. KRAM!