Ångestbokens återkomst

När jag var yngre brukade jag skriva. Filosofera om livet på ett vitt ark och försöka få ner mina tankar. Det var ett hyfsat bra sätt att fixera det där som snurrar omkring uppe i huvudet, då jag inte har alltför lätt att prata men är dessto bättre på att skriva ner det. Sen slutade jag med det. Jag vet egentligen inte varför. Kanske var det för att jag ansåg mig inte behöva det. Nu tror jag att jag har insett att jag visst gör det. Att jag borde plocka upp det röda blocket som ligger gömt där ingen vet att det finns och fylla ark efter ark med all den jäkla ångest som finns inkapslat i min kropp. Ångestbokens återkomst, det var på tiden.