Att inte börja gymnasiet

Dagen till ära drar gymnasiet igång för de nyblivna ettorna. Snart är det tvåorna och treornas tur och vad gör jag? Sitter hemma, läser bloggar om förberedelser för första skoldagen och ser fixade tjejer strutta förbi ute på gatan. Det känns märkligt att inte vara en av dem. En av de som gör sin första skoldag efter ett långt och härligt sommarlov. Visst, om en och en halv vecka drar universitetet igång för min del, men det blir inte samma sak. Skillnaden är att jag nu räknas som vuxen. Det känns i maggropen att inte gå tillbaka till De la Gardie och på något märklig sätt avundas jag det de har framför sig. Inte för att det var underbart hela tiden, och inte för att gymnasiet inte var jobbigt. Utan för att man under gymnasiet hade möjligheten att ha en fot i vuxenlivet och en fot i tonåren. Man kunde hoppa mellan att ta ansvar, att inte ta ansvar och veta att mamma och pappa för det mesta redde upp det man själv inte klarade av. Nu sitter jag här istället med en telefonräkning som inte blir betald även om man lägger den synligt för mamma, en hyresavi som måste ses till att betala i tid och dammråttor som växer i hörnen utan att försvinna av sig själva. En egen lägenhet, snart växande studieskulder och en tvättkorg med smutsig tvätt som snart lär fyllas. Hur fan ska detta gå?