I mina tidiga tonår hade jag tre stora kärlekar. Den första var KENT, den andra Bad Cash Quartet och den tredje Lars Winnerbäck. Vi hoppar över den där perioden när pappa hade påverkat mig lite för mycket och det som spelades var Mark Knopfler/Dire Straits, gamla LP-skivor och en del Bruce Springsteen på en mycket antik LP-spelare. Trots att Sailing to Philadelphia, Brothers in Arms, Lady Writer, Romeo and Juliet och Sultan of Swing fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. För att för enkelhetens skull slippa rabbla upp för många bland och därmed en herrans massa kärlekar fokuserar vi på de där tidigare nämnda tre banden och artisterna. Det de har gemensamt är att kärleken håller i sig och att jag gång på gång återvänder till dem, trots att BCQ till min stora besvikelse är uppsplittrade. Kan hända att jag ibland glömmer bort dem i min iver när jag funnit någon ny att bli kär i, men någon gång på vägen får de återigen ta plats i CD-spelaren och underhålla mig.
Musik har en förmåga att koppla minnen till sig. En viss låt påminner om en viss stund, och när den låten spelas känns det som att bli kastad tillbaka i tiden. Ibland abrupt, ibland härligt nostalgiskt, ibland smärtsamt och ibland är det en alldeles alldeles ljuvlig färd tillbaka i tiden. Det är det som är så fint med musik, och det är det som får mig att bli så kär. Kär i musikerna, texterna, gitarrsolona och melodin.
Musiken blir istället för att tjura över att de får lite damm över sig, lycklig när man plockar fram dem igen och tonerna får ljuda i högtalarna. Och det är ju egentligen en ganska schysst uppgörelse, för hur många tar det med ro att de ibland blir bortglömda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar