fredag 16 augusti 2013

Ett beslut


Så. Den senaste tiden har det inte bara varit kaos i katternas hälsa, utan också kaos i hjärnan. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? När ska jag få ett jävla jobb? Planen var att läsa heltid nu i början på hösten för att kunna ta ut mitt sista CSN, och för att kunna påbörja någon slags start på min kandidatkurs i sociolog - då jag vill ta en extra examen. Nu kom jag dock inte in på de kurser som jag tänkt läsa vid sidan om kandidatkursen (jag anmälde mig sent och söktrycket är högt...), så jag har grubblat, grubblat och grubblat. & jag tror jag tagit ett beslut. Om tre veckor så går sannolikt* flyttlasset hem till mamma och pappa. Varför? För att det känns helt enkelt orimligt att ha en lägenhet för nästan 5000 kronor i månaden, när jag inte klarar av att betala för det. Lägg där till hemförsäkring, elräkningar och andra kostnader som kommer med bara själva lägenheten så känns det... orimligt, som sagt. Lägg också till mat, katternas kostnader och andra utgifter. Ännu mer orimligt. Visst, jag kan låna pengar en period, men när jag väl får ett jobb så känns det ju inte speciellt roligt att börja det hela med att betala av en skuld till mina föräldrar. Det skulle jag bara må dåligt av. Och det vill jag helst göra så lite som möjligt, må dåligt alltså. Istället tänker jag ta ut halvtids-CSN hela hösten, för att kunna betala för mina egna och katternas omkostnader även om jag bor hos mamma och pappa. Läsa kandidatkursen (som är på distans, 50 %), påbörja en idé till kandidatuppsats (förmodligen något om offentlig förvaltning - jag tänkte passa på att använda min kära hemkommun som exempel) och söka jobb utav bara helvete. Spendera lite tid hos Patrik i Oskarshamn. Och hoppas på att vi två kan hamna lite närmre varandra efter årsskiftet när Patriks anställning i Oskarshamn går ut. 

De närmsta tre veckorna ska jag förmodligen krascha lite i mig själv, vara nostalgisk över att lämna min lägenhet efter fyra år, och staden som varit mitt hem i över fem. Hej milstolpe, hej något nytt. Hej något som förmodligen bara varar en kort tid. Något tillfälligt. För att sedan säga hej till något, förhoppningsvis, mer långvarigt. Hej Lidköping. Och hej Ture och Sixten - moster kommer hem och bor 300 meter ifrån er. Jag har tänkt krama er ofta och leka. För det här, det känns lite som den sista tiden i livet som jag kan vara lite "fri". Vara lite... obunden. Faktiskt ha tid att... andas. Och försöka hitta någon slags balans i något som jag fått vänja mig vid det sista. Tanken att sättet som min kropp reagerar på överbelastning, det är inte något tillfälligt. Lära mig leva med och komma underfund med vilken belastning på mig själv som funkar. Vad som gör att jag kraschar. Lära mig leva med att jag vissa dagar inte klarar att göra så mycket, men att jag andra kanske kan gå en långpromenad. Lära mig acceptera att skitkroppen of mine, efter för stor belastning på nervsystemet på grund av långvarig lokal smärta, utvecklat fibromyalgi. Hitta något som kan hjälpa till att lindra värkande muskler och leder, och hitta något som biter på den ständiga tröttheten. Lära mig tricks som gör att jag inte behöver sova två timmar mitt på dagen, utan faktiskt kan fungera rätt "normalt". 

*Ja, om jag då inte skulle få något napp när jag ringer och kollar upp de jobb som jag sökt och som gått ut den senaste veckan. 

1 kommentar:

Ida sa...

Hej - vill bara skicka en liten kram till dig, känns som om det behövs! Fy så jobbigt med alla problemen kring katterna & jag förstår att det måste kännas helt vidrigt när veterinärräkningarna hopar sig. Ditt beslut att flytta hem är fullt förståeligt & något som jag hoppas ger dig tid att samla lite ork & energi igen - det var lite samma resonemang jag hade när jag hade tänkt flytta hem till mina föräldrar nu i höst. Nu blev det ju inte så, & bollen är fortfarande i luften, men just det här att unna sig lite tid & vila tror jag är jätteviktigt när man börjar känna att allt är lite väl mycket! KRAM!