Kattkärleken

I onsdags var jag och Svante tillbaka på Läckeby Djursjukhus för att träffa kattneurologen. Efter noggrann undersökning så konstaterade hon att det inte går att få några indikationer på att något skulle vara fel på honom, vare sig neurologiskt eller med levern. Hon trodde istället det hela berodde på belastningen som varit på hans kropp med mediciner, sövningar osv. Han är liksom lite för pigg, frisk och välmående för att vara sjuk. Samtidigt så är fortfarande ett av hans levervärden lite förhöjda, men hon hoppades att det berodde på en smäll från hans smärtstillande. Leverfunktionen är bra, med gallsyror och liknande, så det som väntar nu är ett ultraljud på hans mage för att kolla levern och så nya uppföljande prover för att se så att levern kryar på sig. Det blir dock i Lund, så jag ska ringa och prata med hans veterinär där och boka in tid. Tills vidare ska han äta sin levermedicin och gå på specialfoder. Jag försöker dock hålla mig lugn. Han visar liksom inga tecken alls på att må dåligt, utan leker, busar, kelar och gör allt som han brukar. Sedan han kom hem från sjukhuset i lördags så har har sovit hos oss varje natt. Tätt intill. I skrivande stund har han fullt upp med att brottas och leka jaga med Kerstin. Draperiet in till sovalkoven är särskilt bra, för då gömmer de sig på varsin sida och hoppar sedan fram... 

Den här fina fröken tycker nog att det har varit lite väl mycket fokus på Svante det senaste, även om vi såklart har gett henne uppmärksamhet och kelat och gosat. Men när en av katterna är sjuka, så blir det ju omedvetet så att en tittar till den sjuka oftare. Nu när Svante är pigg och redo för lek igen så är Kerstin en nöjd fröken och får utlopp för all sin energi. Dessutom är hon en riktig liten kelmaja, som myser och gosar och spinner som en tok.