När jag åkte från Filsbäck i onsdags, så sa jag hej då till mitt barndomshem. Vandrade runt från rum till rum och sa att nu, nu ses vi aldrig mer. Jag sa hej då till kvarteret jag växt upp, där jag känner alla stigar utan och innan. För en trygghetsnarkoman och någon som ogillar förändring var det kanske inte mitt livs lyckligaste ögonblick, men nu är det som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar