Ett beslut

Så. Den senaste tiden har det inte bara varit kaos i katternas hälsa, utan också kaos i hjärnan. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? När ska jag få ett jävla jobb? Planen var att läsa heltid nu i början på hösten för att kunna ta ut mitt sista CSN, och för att kunna påbörja någon slags start på min kandidatkurs i sociolog - då jag vill ta en extra examen. Nu kom jag dock inte in på de kurser som jag tänkt läsa vid sidan om kandidatkursen (jag anmälde mig sent och söktrycket är högt...), så jag har grubblat, grubblat och grubblat. & jag tror jag tagit ett beslut. Om tre veckor så går sannolikt* flyttlasset hem till mamma och pappa. Varför? För att det känns helt enkelt orimligt att ha en lägenhet för nästan 5000 kronor i månaden, när jag inte klarar av att betala för det. Lägg där till hemförsäkring, elräkningar och andra kostnader som kommer med bara själva lägenheten så känns det... orimligt, som sagt. Lägg också till mat, katternas kostnader och andra utgifter. Ännu mer orimligt. Visst, jag kan låna pengar en period, men när jag väl får ett jobb så känns det ju inte speciellt roligt att börja det hela med att betala av en skuld till mina föräldrar. Det skulle jag bara må dåligt av. Och det vill jag helst göra så lite som möjligt, må dåligt alltså. Istället tänker jag ta ut halvtids-CSN hela hösten, för att kunna betala för mina egna och katternas omkostnader även om jag bor hos mamma och pappa. Läsa kandidatkursen (som är på distans, 50 %), påbörja en idé till kandidatuppsats (förmodligen något om offentlig förvaltning - jag tänkte passa på att använda min kära hemkommun som exempel) och söka jobb utav bara helvete. Spendera lite tid hos Patrik i Oskarshamn. Och hoppas på att vi två kan hamna lite närmre varandra efter årsskiftet när Patriks anställning i Oskarshamn går ut. 

De närmsta tre veckorna ska jag förmodligen krascha lite i mig själv, vara nostalgisk över att lämna min lägenhet efter fyra år, och staden som varit mitt hem i över fem. Hej milstolpe, hej något nytt. Hej något som förmodligen bara varar en kort tid. Något tillfälligt. För att sedan säga hej till något, förhoppningsvis, mer långvarigt. Hej Lidköping. Och hej Ture och Sixten - moster kommer hem och bor 300 meter ifrån er. Jag har tänkt krama er ofta och leka. För det här, det känns lite som den sista tiden i livet som jag kan vara lite "fri". Vara lite... obunden. Faktiskt ha tid att... andas. Och försöka hitta någon slags balans i något som jag fått vänja mig vid det sista. Tanken att sättet som min kropp reagerar på överbelastning, det är inte något tillfälligt. Lära mig leva med och komma underfund med vilken belastning på mig själv som funkar. Vad som gör att jag kraschar. Lära mig leva med att jag vissa dagar inte klarar att göra så mycket, men att jag andra kanske kan gå en långpromenad. Lära mig acceptera att skitkroppen of mine, efter för stor belastning på nervsystemet på grund av långvarig lokal smärta, utvecklat fibromyalgi. Hitta något som kan hjälpa till att lindra värkande muskler och leder, och hitta något som biter på den ständiga tröttheten. Lära mig tricks som gör att jag inte behöver sova två timmar mitt på dagen, utan faktiskt kan fungera rätt "normalt". 

*Ja, om jag då inte skulle få något napp när jag ringer och kollar upp de jobb som jag sökt och som gått ut den senaste veckan. 

En tisdag och en uppmaning till Skånetrafiken

Jag tror vi skulle kunna kalla denna tisdag min första sommarlovsdag! Jag har lite pill kvar innan uppsatsen ska publiceras via Lunds Universitet, men inget stort & betungande. Därför har jag ägnat denna dag åt en liten sovmorgon, cykeltur för att lämna en blomma till min fantastiska handledare och för att göra lite andra ärenden. På vägen hem cyklade jag förbi den här olyckan. Och om vi säger såhär: Jag är allt annat än förvånad över att det händer. Busschaufförerna i den här stan har ingen som helst respekt för cyklister och jag vet inte hur många gånger som jag har varit millimeter ifrån att bli påkörd när jag helt i enighet med lagen har cyklat inne i stan. De stannar inte vid övergångsställen när en hoppat av cykeln och ska gå över, följer inte trafikregler och skiter fullständigt i att andra har företräde. Så, en uppmaning från en stundtals ganska förbannad cyklist som allt som oftast gör rätt för sig i trafiken till Skånetrafiken: Lär era chaufförer att bussar inte är Guds fordon och att de därmed inte kan ignorera vett och etikett i trafiken!

Det svåraste är att veta att jag ska leva resten av mitt liv utan dig

Hej mormor!

Det har gått ett år sedan vi pratade, sedan du försvann. Är du kvar vid havet, har du fortfarande på dig byxorna som gör att det inte gör ont? Jag hoppas du har tvättat dom, och inte bara vädrat bort sketlukta, som du själv skulle ha sagt. Kramas du med Pillan, som ju ett halvår efter du försvann gick samma väg till mötes? För mig är det svårt att förstå att året gått så fort, men samtidigt så långsamt. Och jag saknar och tänker på dig, varje dag. Iris sätter sig med jämna mellanrum bredvid kortet på dig som står på byrån i min hall. Stryker sig mot dig. Jag tror hon försöker säga hej. Hon mår bra förresten, Iris alltså. Fortfarande en riktig primadonna och sin mattes tjej. Ingen annan duger, som det alltid varit, vet du. Dessutom skrämde hon iväg en ny kompis tidigare i år. Jag fick hem en liten Harry, men Iris tyckte inte det var en bra idé alls, så han fick flytta tillbaka till uppfödaren igen. Men det kanske du redan vet, eller gör du det?

Mycket har hänt sedan vi sist pratade med varandra, mormor. Ibland har jag varit arg, ibland riktigt förbannad. Men mest väldigt ledsen, såklart. På något vis gick våren, jag fick klart alla skolarbeten, kanske inte med det bästa resultatet. Men jag gjorde så gott jag kunde, som jag vet att du hade velat. Jag försökte nog mest överleva på egen hand här nere i Lund, och under sommaren lyckades jag baka första satsen kanelbullar sedan du försvann, tänka sig att något så bagatellartat kan bli så jobbigt. Hade du varit där hade du förmodligen skrattat med mig åt det på kökssoffan. Det har varit tungt och konstigt att fira födelsedagar, midsommar och jul utan dig, men vi har gjort så bra vi har kunnat och jag försökte ställa tomtarna där de skulle vara i julas och lägga dukarna på rätt bord. Vi har förresten fått en ny kompis. Hon heter Tosca, har långa och mjuka bruna öron, gigantiska tassar och de snällaste ögonen i världen. Hon och morfar är bundisar, förstår du. Någon gång i veckan brukar hon och han spendera förmiddagen tillsammans, jag vet inte riktigt vad de gör ihop men jag misstänker att hon får en och annan munsbit. Annars fixar hon det själv, hon når nämligen upp till diskbänken när hon står på bakbenen och kan sno åt sig både det ena och det andra. Allra helst korv. Morfar har det bra, nog så bra han kan ha det utan dig vid sin sida. Han sysselsätter sig, umgås med vänner och grannar, äter en och annan lördags- eller söndagsmiddag hos mamma och pappa och jag ser till att prata med honom ganska ofta. Men, det går nog inte beskriva hur mycket han saknar dig, hur mycket vi alla saknar dig.

Jag hoppas du har det bra och när jag kommer hem till Filsbäck ska jag plocka en bukett vitsippor till dig. Jag tror inte hundar är välkomna till minneslunden, men annars hade jag smugglat med mig Tosca så ni får hälsa på varandra. Men det kanske räcker att jag tar med mig henne när jag är i skogen och plockar blommorna eller att hon är med i köket när jag bakar, för visst är du med mig då, mormor?

Bella & Julian

Jag läste en artikel i Nyheter24 för några dagar sen. Det var en söndagsintervju med Blondinbella och förutom de något märkliga uttalanden angående konsumtionshets så reagerade jag, och fler med mig, på det hon sa om Julian Assange. Enligt henne är han en hjälte och hon har teorier kring att någon försöker sätta dit honom där de våldtäkter han anklagats för, vilket det verkar som att det är ganska många med henne som tror. Det som är rötet i denna historian är att Isabella själv blivit utsatt för sexuellt övergrepp, talat öppet om det och varit jävligt besviken på de tjejer runt omkring henne som inte trodde på henne och tog männen i försvar. Hon har i flera intervjuer, och i sin blogg, sagt och skrivit att vi tjejer måste stötta varandra, att det är förjävligt att ta männens försvar i en sådan situation och att det är vi tjejer som klankar ner på varandra och lägger krokben för varandra. Just så. Och då ter det sig ju väldigt, för att inte säga jävligt, märkligt att man själv tar mannens försvar, att man ifrågasätter kvinnornas historier och att man gör det som är raka motsatsen till vad man själv uttalat sig om. Inte sant? Skulle inte tjejer stötta varandra, eller hur var det, Bella?

2010 - the story

Kanske kommer inte det här året gå till världshistorien som det mest glada och härliga. Kanske är det ett sådant där år som jag alltid kommer minnas, men förmodligen inte med glädje. Kanske är ordet som karaktäriserar året 2010 sorg. För sorg har det varit. Året började med en ordentlig fight mot cancer, med cellgifter och djävulskap. Och 9 april tog allt slut. Mormors älskade fina hjärta slutade slå och ännu ett liv hade tagit slut på grund av en sjukdom med ofattbara resultat. Livet hade helt enkelt andra planer för henne, planer som inte inkluderade fötterna på jorden hos oss. Tro mig när jag säger att en stor del av detta år har inneburit försök att hålla sig ovanför ytan. Att leva vidare, även om det kan vara det svåraste vi någonsin har gjort. Jag spenderade en vår och sommar, ja – faktiskt resten av året, med ilska, sorg och ett oändligt antal tårar och aldrig förr har Kents textrad ”Än finns det tusentals tårar kvar” passat så bra in. Under hösten bestämde sig Pillan, älskade vovve, att gå samma väg som mormor och somnade in mindre än 6 månader efteråt och gjorde mormor sällskap bland molnen. Året har minst sagt inneburit ett stort antal utmaningar och bakslag. Det började med sorg och slutade med sorg, kanske man kan säga. För kvällen innan julafton bestämde sig ännu ett hjärta att sluta att slå. Denna gång mer väntat, men trots det oerhört sorgligt.

Även om det många gånger känts som att lärdomen av det här året varit oklar, så har året ändå visat att allt faktiskt går. Att allt faktiskt löser sig, även om det gör ont. Att det går att leva ett liv med sorgen gnagandes. Årets hårdaste lärdom? Förutom att alla liv tar slut, att jag har ett helt liv att leva, utan mormor. Att jag kommer få gå igenom livet utan henne vid min sida. Att hon inte kommer att se mig bli den jag ska vara. Att hon inte kommer få se vad det blir av mig.

Lanvin & prislapparna

Det är mycket snack om Lanvins gästkollektion för H&M som släpptes för en timma sedan, men mindre snack om prislapparna. För inte kan det väl bara vara jag som reagerar på det? När en klänning går på 2000 kronor så faller väl lite hela konceptet att det ska vara snygg design för alla?

den ständiga följeslagaren beslutsångesten

Jag sitter och försöker få ihop resten av hösten. Önskar att jag kunde åka hem en sväng innan jul, men jag vette tusan om det hinns med. Morfar frågar varje gång jag ringer om jag inte kommer hem snart, och frågan kom senast idag. Åh, vad jag skulle vilja åka hem och krama på honom, fylla upp hans frys med bullar och hjälpa honom med datorn som han bett mig om. Men vi får se. Om ett par veckor kommer mamma och iallafall en syster ner. Riktigt lyxigt, eftersom mamma precis var här och kramade på mig! Och under tiden som detta skrivits kom jag ändå på tanken, som så många gånger förr, att jag kanske ska passa på att åka hem nästa vecka ändå. Men samtidigt funkar mitt liv så bra här just nu och jag har inte missat mycket alls denna terminen trots en del smärta, bara en föreläsning. Eller en och en halv. Rädd att rubba den balansen. Och förutom morfar och familjen är det inget jag längtar sådär jättemycket efter hemma. Jag och Iris har det helt enkelt rätt bra där vi är i detta nu. Dessutom kommer jag förmodligen var hemma lite mer än två veckor över jul, kanske får nog då.. Beslutsångesten är på topp som ni förstår!

Sorg och tandagnissel

Nu är jag ledsen. SD kommer med största sannolikhet in i riksdagen och jag vill mest gråta och flytta utomlands. Hur i HELVETE tänker de svenska väljarna? Hur i HELVETE kan det ens vara möjligt att ett sådant parti kommer in i riksdagen? Hur i HELVETE kan man sympatisera med rasistiskt parti? Vet du Jimmie, anledningen till att ni censurerats och bojkottats av media, det beror på att du och ditt parti inte är någonting annat än rasister. Ni tar inte ansvar. Ni skapar inte ett land som det är bättre att leva i. Det enda ni gör är att offerförklara er själva och det enda ni siktar på är att bryta ner hela den svenska välfärden och hela det svenska samhället. Det är inte invandrare som är hotet mot Sverige, det är ni.

3 månader

Även om jag nästan var 18 år fyllda var jag trots det löjligt glad över att få spendera torsdag till söndag hos mormor och morfar med Pillan, eftersom resterande familjen var bortrest. Det var andra helgen i rad som jag skulle sussa där och det korta avståndet mellan våra hus till trots, var det ändå fortfarande något speciellt att sova där. Att vara där varje dag är en sak, men att få bli ompysslad av mormor och morfar både morgon, middag och kväll var helt klart något annat. Eftersom det var under en period jag var riktigt dålig och knappt var utanför huset, så innebar det hela att jag iallafall fick lite omväxling i vardagen. På fredagen tog jag ett för mig ganska stort steg när jag var en stund inne i stan, vilket nog var första gången på länge. När jag kom tillbaka kunde jag riktigt se hur stolt mormor var över att jag hade klarat av det och hon tyckte minsann att min nyinköpta klänning var riktigt fin. Resten av helgen var precis som jag ville ha den med mormor och morfar, och både jag och Pillan blev nådigt bortskämda...

Idag har jag varit utan min mormor i tre månader och vareviga dag fattas hon mig. Sorgen och saknaden är som en riktig käftsmäll från Paolo Roberto och inte fan blir det lättare. Min så levande och aktiva mormor förtjänade inte att möta döden så tidigt, cancern hade inte rätt att ta henne ifrån oss. Vi skulle ju få så många mer år tillsammans, men istället får vi alla lära oss att leva utan dig, mormor.

En sista vila

Mormor, det fanns så mycket kvar jag ville dela med dig, så många historier som förbli osagda. Så många telefonsamtal jag ville ringa, och så många skratt som förblir tysta i strupen. Vi hade så många vitsippor kvar att plocka, så många bulldegar kvar att sätta och att baka. Så många timmar kvar att spendera på kökssoffan, och så många kakrecept att dividera kring. Det fanns så mycket kvar att göra, och så många stunder kvar att dela. Istället ska du idag få din sista vila, och vi ska alla få ta ett sista farväl. Mormor, vi glömmer dig aldrig.

Tomhet

Jag tror att detta är och har varit något av den längsta dagen i mitt liv. Det är inte många timmar som har sovits efter klockan 01 i natt, när morfar ringde och berättade. En morfar som jag idag är så lycklig över att få ha kvar. Lite innan 10 fick jag säga hejdå till en iordninggjord mormor, men jag vet inte om det gjorde mer skada än nytta. För min mormor fanns ju inte kvar där, min mormor är varm, full av jäkelskap och man vet aldrig riktigt var hon kan ha för lurt på gång. Min mormor står med en jäsande bulldeg i sitt kök och säger glatt Heeeeeeej Tilda när jag kommer. Idag var det ingen mormor som sa hej. Det var ingen mormor som frågade vart Pillan var. Min mormor fanns inte kvar där. Nu sitter hon istället på ett fint hotell, har byxor på sig som gör att det inte gör ont och njuter, precis som hon berättade för mamma igår att hon önskade sig.

Mormor

♥

8 januari 1939 - 9 april 2010

Tack för all kärlek, omsorg och oro. För alla tankar, minnen och lyckönskningar. För att du alltid var du, och för att vi alltid hade en trygg plats hos dig. För att du alltid älskat oss och för att du alltid hade tid över för oss. För alla bullbak, äventyr i skogen och filosoferande. För alla kunskaper du gett oss, och för alla gånger du öppnat dina armar. Livet blir aldrig mer detsamma igen och tomheten är enorm. Mormor, du fattas mig - för alltid.

Att hålla tummar och tår

Mitt hjärta går snart i tusen bitar och det enda jag kan göra är att hoppas. Och att gråta. Och att försöka minnas allt fint som min mormor har gett mig - som jag hade önskat att hon skulle fortsätta ge mig i många år till. Det ser inte ut att bli så och det är inte mycket jag vet just nu - mer än att livet aldrig mer kommer att bli det samma igen och att jag aldrig har varit såhär rädd för något i hela mitt liv.

Jag försvinner ett tag nu.

Hem

Idag längtar jag hem. Mest efter mormor och morfar. Få lalla omkring i det där trygga huset med så välbekanta dofter och ljud, njuta av morfars tysta sällskap och mormors inte lika tysta. Det är nog det som är jobbigast med att bo 40 mil hemifrån. Att inte ha det sötaste pensionärsparet 2 minuter från ytterdörren, som är bara min mormor och morfar. Mina. Jag vet att mormor inte mår bra, jag kanske inte får reda på riktigt hela sanningen men jag vet tillräckligt. Och så sitter jag här maktlös, okapabel till att ringa för att mormor inte ska höra mig ledsen - för att jag inte ska höra henne ledsen, och skriver osammanhängande texter.

Jimmy Choo, still not cheap

Tanken med designersamarbeten är ju alldeles fantastiskt och planen att alla ska kunna ha råd att få klä sig i Stella McCartneys, Viktor&Rolfs och nu Jimmy Choos design är briljant. Men. Precis som Ebba skrev idag är det inte längre budget. Alla har inte råd att fightas för kläder med den prislappen och det är därmed fortfarande de med lite mer pengar på fickan än en vanlig student med studielån som kommer gå klädda i resultatet av samarbetet och där faller, iallafall för mig, hela idéen. Det är skittrist att med ansträngd ekonomi konstatera att skor för 1000 kronor, kuvertväskor för 800 och skärp för 500 inte kommer kunna shoppas denna gång heller. Nej, precis lika lite som jag hade råd med Matthew Williamsons kollektion, precis på samma sätt är det med Jimmy Choo. Det finns inte på kartan. Skorna är för mig mat i två veckor, skärpet för 500 är det jag lägger på min fina Iris i månaden. En kuvertväska är vad kurslitteraturen går på i månaden om man har otur och måste köpa flera böcker.

Frågan är då vad som krävs för att priserna ska sänkas. Jag tror att mycket ligger i vilka material H&M väljer att gästkollektionerna ska vara i. Skorna och väskorna är i äkta skinn, och då är det självklart att priset blir högre. Kanske är det så att man borde satsa på att göra plagg och kanske framför allt skorna och väskorna (som iallafall för mig nog är mest intressanta) i lite mer varierande material - utan att för den skull skära ner allt för mycket på kvalitéten. För så länge prisnivån är som den är idag kommer inte jag, och heller inte många andra, att ha råd med kollektionen. Tills dess får vi vanliga dödliga helt enkelt nöja oss med H&Ms vanliga utbud och konstatera att gästkollektionerna inte är för alla. Trist, H&M.

Skräck och nostalgi

I hela mitt liv har det funnits två personer, utöver mina föräldrar, som alltid funnits där. I med- och motgång, i uppförsbackar och nedförsbackar. Att någon av dom ska bli allvarligt sjuk har alltid varit ett mardrömsscenario och jag har många gånger frågat mig själv hur fan jag ska klara mig igenom det. Och nu sitter jag här, medveten om att jag MÅSTE klara mig igenom det. Medveten om att det inte finns någonting i min makt som kan få mig att ändra faktum.

Jag har spenderat många, långa och underbara dagar hos dem. Jag har sprungit dit barfota på sommaren, pulsat genom snön på vintern. Plockat blommor och ätit bär i trädgården, lekt i snöhögar och bakat bullar. Filosoferat kring livet på kökssoffan, skrattat, gråtit, varit sjukt och varit frisk. Somnat i en kärleksfullt nybäddad säng med manglade lakan, ätit frukost på samma kökssoffa där filosoferandet tagit plats och där all mat smakar barndom. Haft en fristad 100 meter hemifrån, en plats där allt alltid är okej och där ingenting kan nå mig. Jag har åkt båt, fnissat, asgarvat, löst korsord, pysslat, plockat svamp och blåbär, testbakat något nytt recept. Det är deras bil som skjutsat mig till skolan så många gånger och jag har många för- och eftermiddagar vandrat dit med hunden, bara för att få vara nära. Bara för att det många gånger har varit så mycket härligare att vara där än hemma. I 20 år har deras hem varit lika mycket mitt som mitt egentliga hem, och fram tills jag flyttade hemifrån, 40 mil bort, gick det aldrig många dagar mellan gångerna jag var där. När jag själv var sjuk hela gymnasiet var det tiden där som många gånger fick mig att hålla huvudet uppe. Det var där jag fick vara när mamma ville att någon skulle ha uppsyn, men själv inte kunde vara hemma. Det var exakt där jag ville vara. Och det är exakt sådana dagar jag saknar så mycket nu när jag är äldre, att inte kunna lyfta telefonen och säga till att nu är det dags att testa något nytt recept. Det är att mötas av en mjölig mormor som står färdig med degen som kan få mig att bli galen av nostalgi och saknad.

För det är min mormor och morfar jag pratar om. Världens bästa och så otroligt högt älskade morföräldrar. Och idag, ikväll, fick jag beskedet som fyller mig med skräck. Cancer. Det är min mormor som nu är sjuk. Min lilla, fina, fantastiska, starka och underbara mormor som ska gå en kamp. Med oss alla påhejandes. För även om barndomstiden och tonårstiden aldrig kommer tillbaka, och även om jag aldrig mer kommer ha dem en gata ifrån mig – är det enda jag vill, hoppas och måste tro att det där andra hemmet alltid finns där när jag kommer på visit till hembyn. Det är så det kommer bli och det är så det kommer vara flera år till. Och det är orden här som ger mig hopp. ”... man [blir] vanligen helt frisk efter behandling”.

10 år

Året var 1999, datumet 11 november och för första gången i mitt liv förlorade jag någon närstående. Min farfar. Sedan dess är datumet inpräntat i mitt minne och ger, när dagen kommer, upphov till en hel del gamla minnen. För visst är det så, att årsdagar alltid på något vis får en att reflektera och fundera mer över en person, än i det vardagliga livet. Den där instinktiva känslan som jag fick den dagen om att något var fel, är en känsla som förföljer mig. Det är något i mig som direkt slår till när mina tentakler noterar att något är fel. För tre år sedan skrev jag en text om det hela i min gamla blogg, en text som jag såhär i efterhand givetvis kritiskt granskar (som allt annat...). Men jag vill ändå inte skriva om den.

"Idag är det sju år sedan min farfar dog. Det känns helt absurt, overkligt, att det redan var så många år sedan. Kommer så väl ihåg när jag fick beskedet. Vi var på Idrottens Hus, jag skulle träna. Mamma pratade mycket och länge i mobiltelefonen, vilket var och är ovanligt, jag kände på mig att något var fel. Väldigt fel. Jag frågade vad som hade hänt. "Vi tar det när vi kommer hem allesammans". Jag frågade på direkten "Vem har dött? ÄR DET FARMOR?!". Mamma skakade på huvudet och började gråta. "Är det farfar?". En nick. Jag ramlade ihop som en hög, gråtandes och skrikandes. Kommer ihåg att mamma höll upp mig mot väggen för att jag inte skulle ligga på marken. Efter det är minnena vaga. På något sätt kom jag till mormors jobb, vet inte om det var mamma eller morfar som körde. Sen var jag helt plötsligt hos morfar. Vi låg i sängen och kollade på tennis. Jag grät, men vi sa ingenting. Efter det kommer jag inte ihåg någonting. Mamma hämtade förmodligen hem mig, berättade det för mina syskon.

Jag var bara tio år då. Jag och Sara hade varit där veckan innan, under lovet. Allt var frid och fröjd, men sen, på ett ögonblick, ändrades allt. Efter han dött letade Lina, katten, efter honom. Hon var hans ögonsten och han var hennes favorit. Bilden inne i huvudet finns kvar. Farfar liggandes på soffan med Lina på magen. Stensovande. Jag kommer ihåg hans röst. Jag saknar den.

Till begravningen skrev jag ett brev till honom. Berättade att Linas kattungar mådde bra. Den ena var svart och den andra gråvit. Jag skickade med ett skolkort på mig. Slängde ner det i graven med en ros. Jag vet inte om jag insåg att han var borta. Att jag aldrig mer skulle se honom. Senare sålde farmor huset, det är nog det som gör mest ont. Sörbyvägen 16. Alla minnen därifrån, alla vrår, lukten från vinden. Den finns kvar i hjärnan, och i hjärtat. Den bruna soffan, blåblommiga tapeter, knakande golv. Pianot. Glasverandan med alla pelagonier.
Trots att man vet att livet har sin stilla gång, gör det så ont."

Hyresgästföreningen

Jag har nu suttit och formulerat ett ganska argt, men väldigt artigt, mail till Hyresgästföreningen i Lund. Igår fick jag nämligen en mycket otrevligt påhälsning av en man från föreningen som försökte få mig att gå med. När jag sa att jag inte var intresserad och försökte förklara det för mannen, blev han mycket arg och betedde sig på ett sätt som jag uppfattade som hotfullt mot mig. Samma man har hela veckan kommit till min trappuppgång under kvällstid, men jag har valt att inte öppna då jag tycker det är obehagligt när främmande människor kommer eftersom jag bor själv. Mannen hade en lista med alla namn i trappuppgången, som han alltså under flera dagar betade av och återkom till. När han slutligen insåg att jag inte var övertalningsbar ändrade han helt tonläge, spydde galla över vilken fräck människa jag är som tar upp hans tid (vem var det som kom till vem egentligen va?!), att jag som student borde skämmas eftersom föreningen tar strid för min hyra och att han lika gärna kan lägga energi på några andra människor än studenter. Ja, mannen fick mig helt enkelt att känna mig jävligt illa till mods i mitt eget hem och gick totalt över gränsen för vad som jag tycker är acceptabelt för en "försäljare". För nej, det är inte okej att söka upp människor i deras hem och sedan bli hotfull när de inte vill gå med på ett erbjudande. Tacka då istället för dig, vänd på klacken och gå därifrån. Försök inte öppna min halvstängda dörr mer, och försök inte få din vilja igenom med ilska. För det är väl bara sunt förnuft, eller?!

Sömn

Jag och Iris kör sista röjet innan vi båda ska sluta igen våra blå för dagen. Har upptäckt att jag sover bättre och vaknar piggare när jag lägger mig runt 23-snåret istället för tidigare. Ja, det blir nog helt enkelt mer kvalitetssömn då än när jag lägger mig tidigare och vaknar x antal gånger under natten. Behöver till och med knappt min powernap längre, även om jag och Iris de två senaste dagarna har tagit en tupplur mitt på dagen - mest för att det är skönt och mysigt att kura ihop sig under en filt tillsammans med henne. Det jag egentligen ville komma fram till är att jag på något sätt känner mig lugnare, mer tillfreds än vad jag gjort på länge, vilket för min del delvis visar sig i hur trött jag är. Trots sjukdomar som krånglar till det har jag funnit någon slags ro. Ett lugn i mig själv som jag saknat länge. Fruktansvärt skönt är vad det är, och jag är alldeles övertygad om att min lilla fröken kan ha något med saken att göra. Hon är verkligen en sjuk trygghet och gång på gång ställer jag mig frågan hur sjutton jag klarade av att leva utan henne. Fantastiska tjej!

Fattig student

Det finns vissa månader som är lite mer fattiga än andra, och oktober ser inte bra ut. Inte bra ut alls. Alla räkningar kommer på en gång, så utöver den vanliga telefonräkningen är det sköningar som elräkningen, terminsavgiften och liknande som ska pröjsas för. Och i stunder som dessa är jag sjukt fantastiskt glad och tacksam över att jag har just de föräldrar jag har. Ända sedan igår har jag vart lite halvt utfreakad gällande oktober, men mammas första kommentar på det hela är "Jaja, det löser sig". Även om målet alltid är att jag ska klara ekonomin helt själv, ska gudarna veta att CSN alla gånger inte riktigt räcker ända fram (och då kom ju den där utannonserade 350 kronors höjningen vid årsskiftet som en glad överraskning - även om det är i samma veva som hyran alltid höjs...). Det är helt enkelt jävligt skönt att veta att mamma och pappa kan hjälpa till om det krisar och tro mig när jag säger att det många gånger kan reducera pengaångesten lite - oavsett om jag tvingas utnyttja det eller inte. Alla studenter har inte föräldrar som kan hjälpa till och tvingas istället att jobba extra lite, vilket jag för min egen del är glad att jag slipper och för deras skull tycker är surt och tråkigt...

Så, mamma och pappa: Tack - ni är bäst, ingen protest.