En snabb december

Vi har det bra, och om några timmar är vi hemma på västerslätt. Min mamma är i detta nu på väg ner för att hämta oss och katterna. När en viss herre inte ska åka tåg pga sin epilepsi är det hemskt fint att fina föräldrar vill köra ner. Jag och min kära firar vår första jul tillsammans, och hädanefter ska det bli Malmöjul varannat år och Lidköpingsjul varannat. Vi börjar med Lidköpingsjul! Annars? Det lunkar på. Vi har myst och adventsfixat i december. Skickat julkort. Kramats med varandra och katterna. Svante mår bra, och Kerstin jävlas som vanligt. Höstens bästa köp till den sistnämnda? En sån här. Hon är tokig i den och i detta nu är hon uppe och river i påsen jag packat ner den i. Nåväl. Ett nyårslöfte kanske kunde vara att försöka väcka liv i den här sidan, igen. 

2!

I fredags fyllde den här killen 2 år. Om han bara visste hur lycklig jag är för att det var just han som kom till oss. Om han bara visste hur mycket hans matte älskar honom. Om han bara visste att vi skulle göra precis allt för honom. Fast det gör han kanske. 

Snart 2!

Om bara några dagar fyller min ljuvligaste kattpojke 2 år. Han som tittar tjurigt in i kameran på bild 3, efter att ha tiggt och tiggt och tiggt lite mer efter mat. Sen så nöjd på sista, med smutsig nos. Med blötmat i magen. Fantastiska Svante.

Vi testar oss just nu fram för att försöka hitta rätt medicindos till honom. Först höjde vi, men då låg han för högt, och så har vi sänkt igen. Det är inte helt lätt det där med att dosera fenemal till en liten kisse, som nu väger 5,7 kg! Vi tar oss sakta men säkert nedåt. Heja Svante, och heja oss!

Du & jag, lillasyster

Kärlekskatter

Alltså. Världens finaste katter! Som hårar ner som små idioter. & som är en aning kräsna. I alla fall en viss... *host*... herre. Vi har bytt foder ungefär 100 gånger, känns det som. Blev han inte hård i magen av det, vägrade han äta. Men nu! Enligt Svante duger enbart ProPlan sterilised. Det behöver dock serveras med en matsked vatten på. Notera att det är viktigt att det inte blir för blött, och inte för torrt. Perfektion måste uppnås varje gång. Torrfodret behöver kompletteras med en liten sked blötmat per dag, för annars matvägrar Svante. Vi ignorerade honom till han åt, men så insåg vi att magen fungerar bäst med lite blötmat om dagen. Svante = mycket lycklig. Han har förresten gått ner till 5,7 och sakta men säkert ska vi försöka fortsätta nedåt. Vi funderar på om han möjligtvis orsakade sina förstoppningar själv när han åt dietfoder, eftersom han riktigt kunde känna hur lite fett det var i det... Till hans försvar blev det dock stoppkaos i Kerstins mage med, på precis samma foder. Men, nu glömmer vi det! Små kattmagar fungerar, båda är tillfreds med tillvaron, inga epianfall och Svante är ok med både tandborstning och medicin varje dag. Tandborstning? Ja, uppblött foder fastnar mer i tänderna, och vi behöver INTE ytterligare ett hälsoproblem. Här jobbar vi alltså preventivt. 

Katt på fenemal

Pjuh, jag uppdaterar inte så ofta, men ibland så. Svante äter sedan en vecka tillbaka epilepsimedicin, och vi brottas med lite biverkningar. Dels så har han fått ataxi, han vinglar omkring som ett fyllo stundtals. Han är lite förvirrad ibland, som när han ska gå på lådan på morgonen. Glömmer liksom bort att alla fyra tassar ska in i lådan, och hukar sig med framtassarna i lådan och baktassarna utanför. Jag tog bort luckan igår, och i morse hade ingen olycka skett. & så var det tröttheten. Den slog till i lördags, och vår älsklingskille är SÅ trött. När jag kommer hem från jobbet brukar han piggna på sig, och leker alltid en del på kvällen. Som tur är, eller förhoppningsvis, släpper biverkningarna efter 2-3 veckor, så vi håller tummarna för att det reder sig. Och även om biverkningarna finns där så mår han faktiskt bra, så vitt vi märker. Han är liksom precis sig själv i sitt sätt och så. Ska trängas med sin matte varje natt i sängen, delar ut pussar när jag frågar och hoppar upp till sina favoritställen. Han är tålmodig med att medicineras morgon och kväll, och vi är noga med att både han och Kerstin får en godis när det är avklarat. Lyckligtvis verkar medicineringen dessutom fungera, för han har inte fått något anfall sedan förra måndagen. Om han hade följt sitt vanliga mönster borde han fått åtminstone ett anfall, men icke. SÅ skönt. Även om veterinären sa till mig idag att jag inte ska få panik om han får ett anfall, eftersom det tar ett tag innan full effekt uppnås. Om en vecka ska vi in för provtagning, ni håller väl tummarna för att halterna av fenemal kommit upp i rätt nivåer i blodet, och att de inte ställt till någon vajsing med hans andra prover?

Fredagsbubbel

Två bilder på världens vackraste Iris, bilder som jag alltid alltid återkommer till. Jag tänker mycket på henne och drabbas av grav nostalgi när jag tänker på tiden som bara var min och Iris. Våra första tre år tillsammans, innan Patrik kom in i bilden. Hur hon liksom alltid var där. Kanske hänger det lite ihop med att Svantes framtid på många sätt är oviss. Efter veterinärbesöket för en vecka sedan har Svante haft tre (!) korta epilepsianfall, och även om han verkar må bra, så är det så himla många frågor. Magnetröntgen har vi ratat, då vi ändå inte skulle kunna göra någonting med resultaten, men oron finns att om vi sätter in medicin, och det inte håller borta anfallen, så kan en misstänka att det är något som är fel i hjärnan. Medicinen behandlar ju symptomen och inte orsaken. Och oron finns också för att vi sätter in medicin, men att han inte mår bra av den. Men. En ska heller inte glömma att 1. Anfallen kanske lugnar ner sig när stressen över kortisonet släpper, 2. Om vi sätter in medicin, så kan det faktiskt funka alldeles utmärkt. 

Jag hade telefontid med hans veterinär igår, och vi ska avvakta över helgen och se om det lugnar ner sig. Gör det inte det, får vi ta beslut kring medicinering. Hon förklarade det som att ett anfall är ungefär som en fylla på stan, så det är liksom inte hela världen om han får fler i helgen, även om det så klart inte är bra. Åh, min lilla lilla Svante. Jag kläckte till Ida att det känns som jag vill ha en hel atlant mellan mig och allt elände, och kanske blir det så om 2,5 månad. För gissa vem som är inbjuden att visitera Toronto? Det känns som att det vore välförtjänt, efter 5 års studie utan att ha satt foten utanför Sveriges gränser. Levt på någon ekonomisk marginal. Men nu så! Förhoppningsvis. 

Olycksfågel

Pjuh. Veckorna springer förbi, och denna har varit ganska Svante-betonad. Jo, för vår kära lilla olycksfågel och resurskrävande kattherre har ju alltid varit ganska, eller väldigt, klumpig. Inte hoppat så mycket och varit lite försiktig i sina motionsövningar och liknande. När Patrik var inne med honom i onsdags för vägning (5,9 kilo - nu går vi på dietfoder!), så noterade sköterskan att det faktiskt ser ut som att något är fel. Så. Idag har vi varit inne för röntgen och undersökningar. Vid undersökningen så märkte hans veterinär (som han faktiskt tycker ganska mycket om, kanske framför allt för att hon alltid säger till honom att han är fin) att han har nedsatt känsel på ett område i ryggen. Röntgenbilderna visade att han har en kota ganska högt upp på ryggen som är lite sned, vilket kan bero på att han exempelvis legat lite snett i sin mammas mage och så har han liksom fortsatt att luta åt det hållet. Det gör förmodligen att det är en nerv som kommer i kläm, vilket ju så klart gör att musklerna blir spända och onda. Så, nu ska han få kortison en tid och så ska vi på återbesök om 2,5 vecka. Vi ska massera honom och om försäkringen täcker det så kan vi överväga att gå till sjukgymnast med honom för att hjälpa honom lite extra på traven. Men. SÅ skönt att det inte var något ”värre”. 

Nu ligger han hemma här och är lite groggy efter sövning. Åh, älskade älskade katt. Du må tömma mattes konto alldeles för ofta, men vet du? Du är SÅ värd det. 

En söndag

I morgon börjar jag jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning. Skönt, och lite nervöst också. Senaste veckan har vi hängt med Tosca här hemma, haft fikabesök, umgåtts med min mamma som varit på besök, jag har varit iväg på vårdrelaterade ärenden och varit på ett par möten. Lite smygstart inför nästa vecka, när verkligheten är tillbaka på allvar. 

Lite tråkigheter dock, eftersom Svante igår fick ett nytt epianfall. Han låg och sov hos mig när jag vilade på eftermiddagen, och jag vaknade till med ett ryck och insåg att Svante krampade. Åh, lilla jävla helvete. Det var ett milt och kort anfall, och han kom tillbaka fort och var snart därefter sig själv igen. Lite orolig och väldigt aktiv i början, så klart, och sen väldigt trött, men jag upplevde det som mycket mildare än de tidigare två anfallen. Hans kära matte var nog den som mådde sämst och bröt ihop i soffan efteråt, för det gör SÅ ont i hjärtat hela epilepsigrejen. Att på något sätt alltid vara på sin vakt. Inte veta. I natt har jag vaknat vid varje rörelse och satt mig upp i sängen för att kontrollera katterna. Jag vet ju att jag inte kan göra någonting för att förhindra, och att det är en omöjlighet att vaka över honom hela tiden. Men, det känns liksom outhärdligt att Patrik (förhoppningsvis) snart börjar jobba igen och katterna ska vara själva. Även om det så klart måste vara så. 

Svanteläge

I tisdags hade jag telefontid med veterinären, och Svante äter nu ett receptfritt preparat som lugnar hjärnan. Veterinären lät hoppfull om Svante, och hon var inte särskilt orolig för honom med tanke på att han har milda anfall med lång tid emellan. Om vi har riktig tur så kan medicinen hålla borta fler epianfall! Herrn är hur som haver pigg, och mycket lycklig kvällstid. Varför? Jo, lättaste sättet att få i honom sin medicin är genom att blanda ner den i blötmat - blötmaten har med andra ord återinförts i det Andersson-Kullebjörkska hemmet. Förvisso bara en matsked per kväll, men det är nog för att göra Svante lycklig.

I stilla mak

Senaste dagarna? Väldigt mycket vila, väldigt mycket kattgos och väldigt mycket tacksamhet över att Patrik sköter det mesta här hemma. & så en del oro så klart. Det här att inte veta är inte min grej, inte veta när Svante ska få nästa anfall. Istället analyserar jag sönder hans beteende i jakt på tecken. Jag var nog ungefär likadan förra gången, men vet att det släpper när anfallet inte är i lika färskt minne. Jag har telefontid med Svantes veterinär imorgon och då ska vi diskutera kring våra möjligheter. Hon ringde och pratade med Patrik i fredags, och nämnde ett receptfritt medel som ska lugna hjärnan som vi överväger att testa. Han är hur som haver pigg och glad, och väldigt mycket den mysfarbror han alltid varit. 

Allt blir inte riktigt som en tänkt sig...

Jag vaknade natten till i måndags av att Svante hade ett epilepsianfall & när jag gett honom medicin och skulle torka fradga fastnade mitt finger i hans krampande käkar. Givetvis var Patrik borta och jag fick besked på morgonen att 1. Svante behöver kollas hos veterinären och 2. Jag måste ta mig till akuten och det NU. På bara några timmar hade fingret svullnat, & jag som tänkte stelkrampsspruta fick sjuktransport till handkirurgen i Malmö. Så nu är jag opererad (farliga farliga kattbakterier på väg ner i senskidan som riskerade att gå till intet), och fick slutligen komma hem idag. Yr i bollen, ganska chockad och med en sjukskrivning att vänta ett tag framöver. Kaos var ordet. 

Svante är i alla fall okej (Patriks pappa for ut som en räddande ängel och tog honom till veterinären), även om det så klart är jobbigt att nu veta att epilepsianfallet i somras inte var en tillfällighet utan att vår älskade pälsboll faktiskt har epilepsi. Vi tänker dock inte göra fler undersökningar som det är nu, han kollades ju av neurolog i somras, utan avvaktar för att se hur det utvecklas. Sker det med ett halvårs mellanrum känns det ändå okej. 

Kattuppdatering

Mattes fina tjej! Som ser lite sur och rödögd ut på första bilden, men som är det sötaste lilla trollet som finns. Kerstin tycker husse är bäst i världen, och vid 8 i morse vankade hon omkring och gnällde. Patrik åkte till Stockholm tidigt tidigt idag, så kanske saknar fröken sin bästa lekkompis. Nåja, jag är väl inte så pjåkig jag heller (häromnatten vaknade jag av att Kerstin minsann skulle MYSA med matte och låg som en liten boll vid mitt bröst), men husse härjar mer med henne än vad jag gör. Och härj är ju som bekant det bästa Kerstin vet. Det och b-vitamintabletter. Onomnomnomnom tycker lilltjejen. 

I torsdags var vi hos viktsköterskan med herr Svante. Nu väger han 6 kilo jämnt och har med andra ord gått ner lite. Duktig kille! Oklart exakt hur mycket dock, eftersom olika vågar visar olika resultat - tur att han ska vägas på samma från och med nu. Eftersom han blev förstoppad efter jul så har han inte gått över på dietfoder än, utan han äter fiberfoder, men begränsade portioner har uppenbarligen haft effekt. Han ska fortsätta med fiberfodret i 4 veckor till, då vi har ett nytt besök inplanerat, och så får vi se vad som sker efter det. Vi har dock uteslutit blötmat ur kosten tills han gått ner lite mer, till Svantes bestörtning. Han lägger framtassarna på våra lår när vi står vid köksbänken och han fullkomligt stirrar ut oss. Slår efter våra hasor. Åh. Då dör den här matten lite. Älskade älskade, du förstår väl att det är för ditt eget bästa? Istället får han b-vitamintabletter (som han älskar precis som Kerstin) ett par gånger om dagen när han tigger - så att han i alla fall får något göttigt. Nytta med nöje, tänker vi. 

Kärleken

Svante och Kerstin. De ulligaste och gulligaste jag vet. Hon som härjar som ingen annan, och han som är den snällaste som finns. Bästisarna. 

På torsdag ska Svante till viktsköterskan på veterinärkliniken. Han ska vägas in, foder ska väljas och sen påbörjas projekt: banting. Vi har smygstartat med att dra ner på foder, och han verkar finna sig i det, men tittar lite besviket på Kerstin som får extra på byrån dit han inte når.