& som jag älskade henne

Alldeles i detta nu, fast för fem år sedan, var jag nybliven matte till världens sötaste kattfröken. Jag och pappa hade hämtat hem min Iris. Namnet fick hon eftersom de blå irisarna blommade som allra vackrast när jag fick det första samtalet från uppfödaren, om att en liten kattflicka var min om jag ville ha henne. OM jag ville. Från den stunden jag hämtade henne, till den stunden hon somnade in på en ullig filt hos veterinären, var hon min. Tokig, ljuvlig och jävlig. 

(men, på något sätt känns det ganska fint ändå, Iris. För precis som jag skriver det här kommer Kerstin upp vid datorn, tjattrar och pussar min hand)

2009-04-23

Min vackra tjej, dagen innan hon vandrade över till de eviga ängarna. Jag ser så väl på hennes ögon att hon inte mådde bra...

Idag skulle min Iris fyllt 5 år. Min stora tjeja. Grattis på födelsedagen, min kära. Vi firar husse, som du ju delade din födelsedag med. För två år sedan köpte du en prickig fluga till honom, och han köpte en påse kattmynta till dig. Vi har kvar påsen, men vi har inte kvar dig. Du fattas matte, Iris. Fortfarande. 

Fredagsbubbel

Två bilder på världens vackraste Iris, bilder som jag alltid alltid återkommer till. Jag tänker mycket på henne och drabbas av grav nostalgi när jag tänker på tiden som bara var min och Iris. Våra första tre år tillsammans, innan Patrik kom in i bilden. Hur hon liksom alltid var där. Kanske hänger det lite ihop med att Svantes framtid på många sätt är oviss. Efter veterinärbesöket för en vecka sedan har Svante haft tre (!) korta epilepsianfall, och även om han verkar må bra, så är det så himla många frågor. Magnetröntgen har vi ratat, då vi ändå inte skulle kunna göra någonting med resultaten, men oron finns att om vi sätter in medicin, och det inte håller borta anfallen, så kan en misstänka att det är något som är fel i hjärnan. Medicinen behandlar ju symptomen och inte orsaken. Och oron finns också för att vi sätter in medicin, men att han inte mår bra av den. Men. En ska heller inte glömma att 1. Anfallen kanske lugnar ner sig när stressen över kortisonet släpper, 2. Om vi sätter in medicin, så kan det faktiskt funka alldeles utmärkt. 

Jag hade telefontid med hans veterinär igår, och vi ska avvakta över helgen och se om det lugnar ner sig. Gör det inte det, får vi ta beslut kring medicinering. Hon förklarade det som att ett anfall är ungefär som en fylla på stan, så det är liksom inte hela världen om han får fler i helgen, även om det så klart inte är bra. Åh, min lilla lilla Svante. Jag kläckte till Ida att det känns som jag vill ha en hel atlant mellan mig och allt elände, och kanske blir det så om 2,5 månad. För gissa vem som är inbjuden att visitera Toronto? Det känns som att det vore välförtjänt, efter 5 års studie utan att ha satt foten utanför Sveriges gränser. Levt på någon ekonomisk marginal. Men nu så! Förhoppningsvis. 

4.2

Älskade kattflickan i himlen. När kvällssolen skiner extra vackert och jag vet hur mycket du skulle älskat att rulla runt i gräset saknar jag dig alldeles förfärligt. När jag tänker på ditt sätt att bara göra det som passade dig och hur du visade att du var husets drottning, då fattas du mig. När jag ser bilder på dig och tittar in i dina blåa ögon, då minns jag hur du tittade på mig som du inte tittade på någon annan.  När jag ser Kerstin härja runt bland blommorna på altanen, då ler jag inombords och tänker på hur du var likadan.

För 4 år sedan hade jag fullt upp med att förbereda inför din ankomst och för 7 månader sedan hade jag bara dagar kvar med dig i livet. Idag skulle du blivit 4 år och 2 månader, och jag tänker hur härligt det hade varit om allt bara varit lite annorlunda.  

4-årsdag

Idag är det precis 4 år sedan jag träffade min Iris för första gången. Pappa var nere på jobb och innan han åkte hem igen fick jag hålla hon som blev min bästis i händerna. Min allra käraste docka, som kom att vara med mig i allt. Matte saknar dig, Iris. Dina idéer och upptåg. Hur du doftade. Jag tänker lite extra på dig idag och hur lycklig jag är som fick ha dig som min. 

Jag saknar dig, Iris

23 januari 2010

För ganska exakt 3 år sedan så såg det ut såhär. Iris fyllde 9 månader den 23 januari och jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker hon är/var något av det finaste jag skådat. De sista två bilderna är dock från ett par månader senare.

Det var något alldeles speciellt med Iris, men det har ni nog redan förstått. Hon var tjurig och envis som få, hade ett temperament som hette duga, men det fanns ingen annan som kunde visa så mycket kärlek. Bara mot mig, förvisso, och det utvecklade också ett speciellt band oss emellan. Jag visste att jag var Iris enda, och jag kände ett så ofantligt stort ansvar för henne. Och så ofantligt mycket kärlek, för att hon valt mig. Det gör det lite extra svårt, för oavsett hur mycket jag än älskar min andra fyrbenta herre här hemma, så kommer han aldrig vara lika beroende av mig som Iris var. Han älskar alla, men Iris älskade bara mig. 

Att släppa taget

Pjuuuuh. Lättad Matilda idag! Det har nämligen varit lite trassel med att få in Iris papper till mitt försäkringsbolag, eftersom veterinärmottagningen haft det körigt och det på grund av det tog 3 veckor innan jag fick ut livintyget från dom. Då var jag i Lidköping och eftersom det postades hit till Lund så kunde jag inte skicka in det förrens förra helgen när jag var tillbaka. Jag hade nämligen Iris livförsäkrad på summan som jag köpte henne för och nu precis fick jag äntligen besked om att livförsäkringen var reglerad och klar, och att pengarna är skickade. SÅ skönt, speciellt eftersom jag ju köpt Kerstin och hade fått trolla lite med knäna om livförsäkringen inte hade blivit godkänd, rent ekonomiskt. Jag var i ärlighetens namn lite orolig, eftersom Iris diagnos inte var stensäker när vi tog bort henne - vilket också stod i hennes livintyg. Utifrån hennes symptom så var det ju glasklart att hon hade väldigt ont någonstans, det slog veterinären fast, och det troliga var att det kom från hennes ryggrad - eftersom det var det hon reagerade på när veterinären kände på henne. Röntgen visade dock ingenting, men det var också ryggen hon reagerade på när vi var här hemma. Jag fick INTE röra hennes rygg och satan vad hon skrek när hon en gång slog i ryggen när hon och Svante busade under tiden hon gick på smärtstillande. Så, det jag var orolig för var hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till att själva diagnosen inte var 100 %-ig. Som tur var så var det inga problem och nu kan jag andas ut. Och släppa taget om Iris och det praktiska däromkring. Men, herrejävlar vad jag saknar min lurviga fyrbenta älskling. Hjärtsnörpsmycket och så där så det gör alldeles ont i kroppen. Det blev så påtagligt när jag kom hem hit till Lund igen, i lägenheten som jag tidigare inte bott en dag i utan henne och som var anledningen till att jag kunde skaffa henne. Lägenheten som är så mycket Iris & jag. 

Vi mot världen

Vi har det okej, jag och Svante. Tomt och eländigt utan Irisen, men att hon fick somna var för det bästa. Nu har hon det skönt, och jag försöker vänja mig vid att hon inte finns mer. Ingen större reaktion från Svante, annat än att han var gnällig i helgen och nu är mer sällskapssjuk än någonsin. Både i måndags, igår och idag har jag varit borta ett par, tre timmar efter lunch. När jag sedan har kommit hem så har han fullkomligt kastat sig över mig. Han lämnar inte min sida och vill helst av allt att vi ska spendera resten av dagen med att kramas i sängen. Förut så kunde han ju få en del av sin närhetsdos från Iris, men nu är det upp till mig att ge honom den. Därför ska han faktiskt få en liten kompis vad det lider. En liten, liten tjej. En lillasyster. Lillasyster Kerstin tror jag att det blir. Hon är leveransklar i månadsskiftet januari/februari och Svante & lilltjejen är faktiskt syskon på riktigt. Nåja, halvsyskon i alla fall. De har nämligen samma pappa! Det känns så klart konstigt att det ska komma en ny liten katt hit, men jag tror det blir bra. För mig, men framför allt för Svante. En kattunge kommer ju aldrig ersätta Iris, för det kan ingen katt någonsin göra, men det blir något nytt. En ny familjemedlem att älska. Något nytt att vänja sig vid. För oss alla.

Änglakatt

23 april 2009 - 30 november 2012

Det gör så ont. Så ofantligt jävla skitont. För sedan igår är hon borta. & hon kommer aldrig tillbaka igen. Min vackra, fantastiska Iris. Hon bor i himlen nu. Någonstans uppe bland molnen. Eller någon annanstans. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att hon inte bor hos mig längre. Det vet jag. Även om jag inte vill. Inte alls. Jag vill vakna upp av att Iris kliver på mig, kryper ner bakom ryggen på mig. Som hon alltid gjort. Att hon kommer spatserande på morgonen och meddelar att det är dags att mysa. Att hon berättar med högljudd röst när hon är sur på mig. Att hon lojt kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem. Och att hennes mjuka, varma kropp finns i närheten och doftar sådär som Iris alltid doftat. Varm päls och lavendelkattsand på säreget Irisvis. 

Cityveterinärerna gjorde det så fint igår, och all heder till dom. ALL. Vi fick komma in i ett rum direkt och vänta där, hon fick en lugnande spruta och rummet släcktes ned. Tända ljus och Iris fick bli trött på en fäll. Jag fick krama henne på ett sätt som jag inte fått på längre, sedan innan hon fick ont. Klappa henne och berätta hur mycket hon varit för mig, att det kommer bli bra nu. Att matte är här. Att hon alltid kommer vara min stora tjej. Att jag ska se till att Svante sköter sig, hon behöver inte oroa sig. Att smärtan kommer försvinna och att den aldrig mer kommer att komma tillbaka. De satte en kanyl i benet, testade den, jag berättade att jag älskar henne och djurskötaren viskade sedan att hon skulle bli en ängel nu, innan de sprutade in medlet. Sen var hon borta. Min änglakatt som jag fick alldeles för lite tid med. Som jag fick älska alldeles för kort stund. 

I 3,5 år var Iris mitt allt. Mitt hem och min trygghet. Min bästa vän. Den fasta punkten. Hon jag alltid kom hem till. Hon jag alltid somnade med. Hon som alltid fanns där. Var där jag var. Spred glädje och drev mig till vansinne. Som visste exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig irriterad. Som visste exakt hur hon sedan skulle göra för att jag skulle älska henne ytterligare lite mer. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne och hur ont det här än gör, så kommer kärleken alltid vara större än smärtan. Och det är det, det som är så fantastiskt. Det är värt det Iris, för jag fick ha dig som min. 

Ett slut

Imorgon ska min älskade blåögda skönhet få somna. Hon som gett mig så mycket glädje och kärlek. Imorgon finns ingen mer smärta min fina, imorgon blir allt bra igen. & matte älskar dig, till månen och tillbaka.

7

Inte mycket nytt här. Iris är som hon varit den senaste veckan och jag försöker att inte tänka på att jag med all sannolikhet bara har 7 hela dagar kvar med den vackraste kattfröken i världen. Ibland känns det helt okej att hon ska få somna, det är ju trots allt för hennes eget bästa och jag står inte ut med att veta att allt inte är bra med henne. Men oftast, mest hela tiden, gör det här hjärtat så obegripligt ont. Och jag tror inte riktigt jag förstår. Att hon faktiskt ska försvinna. Att jag inte kommer att kunna hiva upp henne i famnen när andan faller på, bara för att få sätta näsan i hennes päls och känna den där fantastiska Irisdoften. Att hon inte lojt kommer att komma och möta mig i dörren varje gång jag kommer hem. Att hon aldrig mer kommer krypa upp på mitt bröst på morgnarna och buffa mig med nosen i mitt ansikte. Finaste GosIris. 

Älskade Iris

Lite efter 16 ringde telefonen. Veterinären meddelade att blodproverna inte visat något avvikande. 15 minuter senare, med gråten i halsen, har vi diskuterat igenom situationen och en tid fredag nästa vecka, den 30:e, är bokad. Om inget mirakulöst händer ska Iris då få somna och sova den eviga sömnen. Min älskade, älskade Iris. Den mest egna, men fantastiska varelsen, som så tydligt visar att något är fel. Att hon har ont någonstans, att något felar. Något vi inte kan göra någonting åt. Älskade Iris, du är alltid mattes stora tjej.

Update 2

Inte mycket nytt på Irisfronten. Hon är som hon var i torsdags på ett ungefär, och samtidigt som jag knappt kan vänta på att proverna ska komma tillräckligt fort, så känns det också sjukt jobbigt att snart få besked. Mest för att det blir så slutgiltigt på något vis, att få reda på om det är något "fysiskt" fel på henne, om något inre organ strular eller om hon har en infektion som vi kan hjälpa henne med, eller om det är något som vi inte kan få svar på. 

Min älskade fina tjej - bli som vanligt igen!

Iris update

Vi spenderade tre timmar hos veterinären igår. Det klämdes och kändes, gavs en lätt narkos för att kunna röntga henne och så avslutade vi med blodprov. Ingenting syntes på röntgen och det finns inget uppenbart fysiskt fel på henne, så nu väntar vi på resultatet från blodproverna som förhoppningsvis kommer i början på nästa vecka. De ska ge en bild av om hon kan ha något problem med inre organ eller om hon har någon infektion. Jag upplever att hon har lugnat ner sig lite idag (hon går på smärtstillande för att se vad det gör med henne) och att hon inte riktigt har känslorna fullt så utanpå kroppen som igår. Hon söker kontakt med både mig och Svante, vill kela och umgås, även om det ibland slår över och hon blir ilsk. I detta nu ligger hon inträngd bakom datorn och sover, till skillnad mot förut då hon bara velat ligga under sängen. 

Någons känslor som dock fortfarande är utanpå kroppen är mina. Herrejisses vad jag gråter och ältar och gråter. Den där katten har varit mitt allt så länge och att behöva göra mig av med henne är något som jag hade hoppats slippa göra på tio år. Förhoppningsvis kan blodproverna ge oss något och handlar det inte om något sådant så blir det genast så mycket svårare. Det har pratats om hjärntumör, en liten stroke  och liknande och finner vi inget behandlingsbart och hon fortsätter bete sig som hon gör innebär det bara en sak för mig. Jag KAN inte ha en katt som visar tydliga tecken på att något är fel, och jag kan inte utsätta mig själv eller henne för att vara ständigt orolig för vad hon ska göra och hur hon ska må. För något är det, och som jag önskar att hon bara kunde berätta det för mig. 

Av kärlek

Älskade Iris. I nästan 3,5 år har du varit min allra bästa vän. Du har varit med mig i allt, och följt varje steg jag tagit - och som jag har älskat dig för det. Jag insåg tidigt att du var en speciell katt, inte som någon annan jag träffat, en väldigt egen varelse med stor integritet. Och fan ta den som kränkte den, då visade du tydligt att så behandlar en inte en primadonna som du. Men, så ibland gick du över gränser. Betedde dig på ett sätt som inte riktigt var okej. Bet mig oprovocerat och kunde bli ilsk. Så gick det över och jag tänkte, jaja hon är ju en katt. Den senaste veckan har det där eskalerat. De där gränserna har du gått över gång på gång, och sedan vi kom hem igår har jag inte känt igen dig. Var är min mysiga, härliga, egna flicka och vem är den där tjuriga, morrande och fräsande varelsen som hugger efter både mig och Svante? Har du ont någonstans, älskade Irisen min? Vad är det som är fel? Vi ska till veterinären om några timmar och jag har nog aldrig hoppats som jag gör nu på att det är något som det går att göra någonting åt. Att du har ont någonstans, och att de kan hjälpa dig. För annars, annars finns det bara en utväg. Och den utvägen vill jag inte ta. Men jag måste, i så fall. För din skull Iris. Av kärlek. 

Tågresenärer

Iris är ju som bekant världens duktigaste tågresenär, men av olika anledningar är jag lite orolig för hur Svante ska klara av att åka tåg. Hans mage är först och främst lite mer opålitlig än Iris, och han är liksom mindre brydd av smuts och skit = risken finns att han kommer lätta på trycket i buren. Åh, mardröm. Efter många om och men bestämde jag mig för att de ska åka i varsin bur, Iris får den stora och Svante den lilla & så har jag en dragvagn som det går att surra fast båda burarna i. Så, händer något så får Svante helt enkelt flytta över till den stora buren medan jag sanerar den lilla... MEN, nu håller vi tummar för att inget händer, eller hur? *går och köper våtservetter*

Storasyster & lillebror

Det kan eventuellt varit så att jag fällde en tår eller två när jag tog de här bilderna... För att Iris är så duktig och för att Svante är så söt när han myser in sig hos Iris och riktigt njuter av uppmärksamheten.

Mina två

Irisen verkar se många fördelar med att ha en alldeles egen lekkamrat, speciellt när hon bara behöver sticka fram tassen till Svante för att han ska fatta vinken. Då startas nämligen världens lekrace. En kan ju tycka att Iris har lite taskiga taktiker ibland, som när hon lägger sig på honom och det enda han kan göra är att sprattla med benen. Roligast i veckan var nog dock när de körde teamwork på att välta silverljusstakarna på byrån i sovrummet. De knuffade dom lite fram och tillbaka mellan varandra, innan Iris visade vad skåpet skulle stå och dängde iväg den ena...  

Det är så himla härligt att se hur olika varandra de är. Om Iris är min försiktiga, reserverade vackra dam så är Svante myskungen av Lund. Så varm, mjuk, härlig och snäll. Förmodligen snällaste kattungen i  hela världen.