Fredagsbubbel

Två bilder på världens vackraste Iris, bilder som jag alltid alltid återkommer till. Jag tänker mycket på henne och drabbas av grav nostalgi när jag tänker på tiden som bara var min och Iris. Våra första tre år tillsammans, innan Patrik kom in i bilden. Hur hon liksom alltid var där. Kanske hänger det lite ihop med att Svantes framtid på många sätt är oviss. Efter veterinärbesöket för en vecka sedan har Svante haft tre (!) korta epilepsianfall, och även om han verkar må bra, så är det så himla många frågor. Magnetröntgen har vi ratat, då vi ändå inte skulle kunna göra någonting med resultaten, men oron finns att om vi sätter in medicin, och det inte håller borta anfallen, så kan en misstänka att det är något som är fel i hjärnan. Medicinen behandlar ju symptomen och inte orsaken. Och oron finns också för att vi sätter in medicin, men att han inte mår bra av den. Men. En ska heller inte glömma att 1. Anfallen kanske lugnar ner sig när stressen över kortisonet släpper, 2. Om vi sätter in medicin, så kan det faktiskt funka alldeles utmärkt. 

Jag hade telefontid med hans veterinär igår, och vi ska avvakta över helgen och se om det lugnar ner sig. Gör det inte det, får vi ta beslut kring medicinering. Hon förklarade det som att ett anfall är ungefär som en fylla på stan, så det är liksom inte hela världen om han får fler i helgen, även om det så klart inte är bra. Åh, min lilla lilla Svante. Jag kläckte till Ida att det känns som jag vill ha en hel atlant mellan mig och allt elände, och kanske blir det så om 2,5 månad. För gissa vem som är inbjuden att visitera Toronto? Det känns som att det vore välförtjänt, efter 5 års studie utan att ha satt foten utanför Sveriges gränser. Levt på någon ekonomisk marginal. Men nu så! Förhoppningsvis.