För ganska exakt 3 år sedan så såg det ut såhär. Iris fyllde 9 månader den 23 januari och jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker hon är/var något av det finaste jag skådat. De sista två bilderna är dock från ett par månader senare.
Det var något alldeles speciellt med Iris, men det har ni nog redan förstått. Hon var tjurig och envis som få, hade ett temperament som hette duga, men det fanns ingen annan som kunde visa så mycket kärlek. Bara mot mig, förvisso, och det utvecklade också ett speciellt band oss emellan. Jag visste att jag var Iris enda, och jag kände ett så ofantligt stort ansvar för henne. Och så ofantligt mycket kärlek, för att hon valt mig. Det gör det lite extra svårt, för oavsett hur mycket jag än älskar min andra fyrbenta herre här hemma, så kommer han aldrig vara lika beroende av mig som Iris var. Han älskar alla, men Iris älskade bara mig.
2 kommentarer:
Förstår den där känslan, för jag älskar ju Mammut men han ÄR Pauls katt, för det har han bestämt. Sure, han tycker om mig - men jag är alltid second best. Så därför känns det så där smygskönt att Digby tycker mest om mig nu...
Efter att inte ha läst din blogg på ett år eller så fick jag verkligen en chock när jag hittade tillbaka idag och såg vad som hänt med Iris! Jag beklagar verkligen, det är bland det värsta jag kan tänka mig hända... Väldigt fin text du hade skrivit den dagen hon blev en kattängel! / Anna
Skicka en kommentar