& som jag älskade henne

Alldeles i detta nu, fast för fem år sedan, var jag nybliven matte till världens sötaste kattfröken. Jag och pappa hade hämtat hem min Iris. Namnet fick hon eftersom de blå irisarna blommade som allra vackrast när jag fick det första samtalet från uppfödaren, om att en liten kattflicka var min om jag ville ha henne. OM jag ville. Från den stunden jag hämtade henne, till den stunden hon somnade in på en ullig filt hos veterinären, var hon min. Tokig, ljuvlig och jävlig. 

(men, på något sätt känns det ganska fint ändå, Iris. För precis som jag skriver det här kommer Kerstin upp vid datorn, tjattrar och pussar min hand)