Av kärlek

Älskade Iris. I nästan 3,5 år har du varit min allra bästa vän. Du har varit med mig i allt, och följt varje steg jag tagit - och som jag har älskat dig för det. Jag insåg tidigt att du var en speciell katt, inte som någon annan jag träffat, en väldigt egen varelse med stor integritet. Och fan ta den som kränkte den, då visade du tydligt att så behandlar en inte en primadonna som du. Men, så ibland gick du över gränser. Betedde dig på ett sätt som inte riktigt var okej. Bet mig oprovocerat och kunde bli ilsk. Så gick det över och jag tänkte, jaja hon är ju en katt. Den senaste veckan har det där eskalerat. De där gränserna har du gått över gång på gång, och sedan vi kom hem igår har jag inte känt igen dig. Var är min mysiga, härliga, egna flicka och vem är den där tjuriga, morrande och fräsande varelsen som hugger efter både mig och Svante? Har du ont någonstans, älskade Irisen min? Vad är det som är fel? Vi ska till veterinären om några timmar och jag har nog aldrig hoppats som jag gör nu på att det är något som det går att göra någonting åt. Att du har ont någonstans, och att de kan hjälpa dig. För annars, annars finns det bara en utväg. Och den utvägen vill jag inte ta. Men jag måste, i så fall. För din skull Iris. Av kärlek.