Iris update

Vi spenderade tre timmar hos veterinären igår. Det klämdes och kändes, gavs en lätt narkos för att kunna röntga henne och så avslutade vi med blodprov. Ingenting syntes på röntgen och det finns inget uppenbart fysiskt fel på henne, så nu väntar vi på resultatet från blodproverna som förhoppningsvis kommer i början på nästa vecka. De ska ge en bild av om hon kan ha något problem med inre organ eller om hon har någon infektion. Jag upplever att hon har lugnat ner sig lite idag (hon går på smärtstillande för att se vad det gör med henne) och att hon inte riktigt har känslorna fullt så utanpå kroppen som igår. Hon söker kontakt med både mig och Svante, vill kela och umgås, även om det ibland slår över och hon blir ilsk. I detta nu ligger hon inträngd bakom datorn och sover, till skillnad mot förut då hon bara velat ligga under sängen. 

Någons känslor som dock fortfarande är utanpå kroppen är mina. Herrejisses vad jag gråter och ältar och gråter. Den där katten har varit mitt allt så länge och att behöva göra mig av med henne är något som jag hade hoppats slippa göra på tio år. Förhoppningsvis kan blodproverna ge oss något och handlar det inte om något sådant så blir det genast så mycket svårare. Det har pratats om hjärntumör, en liten stroke  och liknande och finner vi inget behandlingsbart och hon fortsätter bete sig som hon gör innebär det bara en sak för mig. Jag KAN inte ha en katt som visar tydliga tecken på att något är fel, och jag kan inte utsätta mig själv eller henne för att vara ständigt orolig för vad hon ska göra och hur hon ska må. För något är det, och som jag önskar att hon bara kunde berätta det för mig.