7

Inte mycket nytt här. Iris är som hon varit den senaste veckan och jag försöker att inte tänka på att jag med all sannolikhet bara har 7 hela dagar kvar med den vackraste kattfröken i världen. Ibland känns det helt okej att hon ska få somna, det är ju trots allt för hennes eget bästa och jag står inte ut med att veta att allt inte är bra med henne. Men oftast, mest hela tiden, gör det här hjärtat så obegripligt ont. Och jag tror inte riktigt jag förstår. Att hon faktiskt ska försvinna. Att jag inte kommer att kunna hiva upp henne i famnen när andan faller på, bara för att få sätta näsan i hennes päls och känna den där fantastiska Irisdoften. Att hon inte lojt kommer att komma och möta mig i dörren varje gång jag kommer hem. Att hon aldrig mer kommer krypa upp på mitt bröst på morgnarna och buffa mig med nosen i mitt ansikte. Finaste GosIris.