Att släppa taget

Pjuuuuh. Lättad Matilda idag! Det har nämligen varit lite trassel med att få in Iris papper till mitt försäkringsbolag, eftersom veterinärmottagningen haft det körigt och det på grund av det tog 3 veckor innan jag fick ut livintyget från dom. Då var jag i Lidköping och eftersom det postades hit till Lund så kunde jag inte skicka in det förrens förra helgen när jag var tillbaka. Jag hade nämligen Iris livförsäkrad på summan som jag köpte henne för och nu precis fick jag äntligen besked om att livförsäkringen var reglerad och klar, och att pengarna är skickade. SÅ skönt, speciellt eftersom jag ju köpt Kerstin och hade fått trolla lite med knäna om livförsäkringen inte hade blivit godkänd, rent ekonomiskt. Jag var i ärlighetens namn lite orolig, eftersom Iris diagnos inte var stensäker när vi tog bort henne - vilket också stod i hennes livintyg. Utifrån hennes symptom så var det ju glasklart att hon hade väldigt ont någonstans, det slog veterinären fast, och det troliga var att det kom från hennes ryggrad - eftersom det var det hon reagerade på när veterinären kände på henne. Röntgen visade dock ingenting, men det var också ryggen hon reagerade på när vi var här hemma. Jag fick INTE röra hennes rygg och satan vad hon skrek när hon en gång slog i ryggen när hon och Svante busade under tiden hon gick på smärtstillande. Så, det jag var orolig för var hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till att själva diagnosen inte var 100 %-ig. Som tur var så var det inga problem och nu kan jag andas ut. Och släppa taget om Iris och det praktiska däromkring. Men, herrejävlar vad jag saknar min lurviga fyrbenta älskling. Hjärtsnörpsmycket och så där så det gör alldeles ont i kroppen. Det blev så påtagligt när jag kom hem hit till Lund igen, i lägenheten som jag tidigare inte bott en dag i utan henne och som var anledningen till att jag kunde skaffa henne. Lägenheten som är så mycket Iris & jag.