Oskar

Det är många år sedan han kom till oss nu. Mer än 15. En ensam, vilsen och tanig liten kattkille, som en dag bara satt på fönsterblecket och ville in. Till slut släppte vi in honom. Han åt korv och skinka i brist på kattmat och slickade på vår hud eftersom han hade sådan saltbrist. Mamma ringde till Djurens Vänner, och frågade om det var någon som saknar en svart katt tro? Det var det inte. Så han stannade. Han blev vår, och vi döpte honom till Oskar. Eller Karl-Oskar Broberg, som mormor kallade honom. Jag läste sagor för honom, och han låg snällt hos mig och lyssnade. Han gillade speciellt en om rosa grisar, eller så var det jag som gillade den. Han fattade tycke för chips och färska räkor, och när det vankades det sistnämnda fick vi stänga honom ute - annars satt han på bordet mitt bland räkorna. I början var vi nog lite rädda för att någon skulle vilja ha honom tillbaka, men ingen gjorde anspråk på honom. Det är det fortfarande ingen som gjort. 

Vi vet inte vad som hänt tidigare i hans liv, innan han kom till oss. Vi vet inte varför han inte hade något hem. Varför ingen gjorde anspråk på en sådan bedårande och trogen kattkille, men vi vet att han fick det bra hos oss. Nu är han gammal och trött, och om bara några timmar ska han få somna. Oskar, du var min barndoms mest trogna vän.