Senaste

Det märks att dagarna blir längre. I lördags, efter Svantes anfall, tog jag en promenad vid 17 för att rensa hjärnan och försöka andas. Ljuset ute var alldeles magiskt, och ingav en smula hopp.

Mitt finger är fortfarande svullet och jävligt. Oböjligt och inte alls så som jag hoppats efter snart två veckors sjukgymnastik. Jag ska på återbesök hos sjukgymnasten på tisdag och hoppas på att få något slags lugnande besked. 

Första veckan tillbaka på jobbet har gått fint, och det tog ungefär tre timmar innan det kändes som att jag inte varit borta en minut. Ändå ganska bra. Jag passade på att pimpa väggen över mitt skrivbord häromdagen, så numera tittar Svante och Kerstin ned på mig. Utöver det ovan så har jag också en kattkalender. Jomen. 

Den här tjejen alltså. Vår allra ljuvligaste kattflicka, och jävligaste marodör. Hon som piper när en pratar med henne och som är någon slags perfekt blandning av sött och surt. Kärleken!